Spaceless

En gång, för fem dagar sedan sisådär, åkte Isabelle till Jönköping med Linda för att få i sig lite vackra toner från den allra ljuvaste av röster, och mest bedårande av kvinnor som går att finna på både internet och i resten av världen skulle jag nästan tro. Klubben var präglad av det där lugnet som man skulle känna, och folket var präglat av så många mysiga inställningar. Sparrow spelade högt och bra, och Simon spelade känslosamt och svenskt. Jennie Abrahamson spelade sådär vackert ni vet, så håren reser sig i nacken och man får lite kyliga känslor i armarna av alla de där fina fina rysningarna. När Jennie mellansnackar gör hon det tyst och blygsamt, men alla skrattar hejdlöst för hon är fyndig och harmlös med vettiga åsikter och lättsamma skämt. Nu blire ös, sa hon när hon stämde gitarren för Why did I leave home, men annars skulle vi bara få höra godnatt visor. March i säng var några av hennes sista ord innan hon lämnade den lilla upphöjningen i golvet som lutade efter sin tid som biografgolv. Eftersom Jennie är så himla fin tyckte alla, så klappade vi vidare och hon kom in och sjöng en osläppt låt, hennes mammas favoritlåt. Linda och jag pratade med Jennie som hade ont i magen, och Tina som fått igång stället tyckte vi kunde hänga i sofforna istället för att sitta på parkbänkar och frysa i väntan på skjutsen som kom ända från Åseda=snäll skjuts tyckte en som hette Olof. Vi ville stanna för allting var så bra som bra kan bli i några halvskitiga renoverade lokaler. Jennie som skulle byta om kom tillbaka och satte sig på ett par mjuka puffar som knappt gick att sitta på alls utan att man ramlade baklänges, för det hade jag redan kontrollerat. Det var mysigt. När hon skulle till hotellet fick vi mer sällskap och myspiller, och när dessa sedan skulle kila iväg en sväng för att lämna musikgrejsen fick vi stanna och känna lugnet alldeles ensamma i en gammal biograf med pengakassan rakt framför ögonen på oss. De trodde de skulle hinna tillbaka innan vi åkte, men om det inte blev så skulle vi mest gå ut och skjuta igen dörren tills den klickade och låste sig. Vi gick en stund efter och fick söka oss ner till tågstationen genom Jönköpingsgator under den svarta himlen för skjutsen. Vi sussade lite i bilen.



Nästa dag vaknade vi i dubbelsängen och Molly slickade mig på näsan. Finaste hunden säger jag då. Dagens största missioner och mål var att skriva Andreastexter på linnen och att fixa den traditionella Andreastårtan. Kläderna blev bra men aningens osymmetriska. Tårtan blev av pannkakor och god som attans, men snäppet mindre glamorös än de tidigare. Ballongerna från dagen då vi hejade på One love i mello i februari hängde fortfarande kvar i Lindas tak, men hon skulle ta bort dem efter detta sa hon. Söndag blev mest åt att fortsätta det nya Andreasspelet, men det blev inte ens lite färdigt den här gången heller. Linda skulle jobba så jag fick en stund i solen i parken innan jag själv skulle ta bussen in till Växjö för att kliva på det dyra dyra tåget som skulle ta mig hem till hus och måndag. Så himla fin helg, precis som såna här helger brukar bli. Pussandlove

Jag vet egentligen inte varför jag föll så hårt för Andreas under festivaltiderna nollsex. Om det var för smiket som framhävde mystiken, eller om det var för den otroliga låten som blåste andan ur mig. Kombinationen plus den blå kostymen, det var kanske det som gjorde det, och även om jag fortfarande känner mig lite rookie ibland, är jag nu involverad till tusen och har inget större intresse än Andreas. Att Andreas hänger lite här och var på väggarna tycker jag är det mysigaste i mitt rum, men det är klart att alla andra inte förstår tjusningen, eller anser att man måste hänga upp bilder för att påminna sig om sitt livselixir. Idag är det två år sedan Andreas klev på scenen på Sparregården, och det var första gången jag både träffade och såg det jag varit besatt av i ett halvår. Händelsen lite mer detaljerat har jag beskrivit tidigare men har såvida ingen aning om när. Om intresset är för stort kan ni leta upp det själva vettja!
De två åren har gått förbannat snabbt, och jag förstår inte mina tankebanor vad det gällde text och gästboksinlägg från de gamla tiderna. Jag har faktiskt letat upp mitt första inlägg i Andreas gästbok. Det var på den tiden johnson.com var röd och grön och hade en solig Andreas i headern.

Du vinner
2006-03-14 time 20:26
Name: Glorious2
Ja vet att det har sagts förut men du vinner! I
know it! Du å dina låtar är nåt
speciellt. Jag och många andra kommer ringa som
galningar. Gör ditt bästa nu på
lördag! De gör du alltid! ^^

Eftersom jag stör mig blind på e istället för är, och ja istället för jag, har jag väl i grund och botten ingen rätt till det om jag själv inte föregår med gott exempel. Dessutom försökte jag hela tiden påvisa att jag inte var ny inom Andreas området, vilket jag egentligen verkligen var. Så nu blir det lite moment of truth, men det är ganska kul att se vilka av alla de där som spammade ner gästboken med sina -åååååååh vad jag älskar dig- som finns kvar på sidan än idag. Fansen från utlandet skrev oftare och var aktiva i forumet, och sidan var över huvud taget mer levande. Jag tycker det är ordentligt synd att uppdateringarna fortfarande görs på svenska, trots att Andreas hundratusentals gånger lovat både dagboksinlägg och att de ska skrivas på engelska. Uppe på barnens ö pratade han om hur trött han var på sidan, och lovade (än en gång) att det ska ske förändringar i höst. Den här gången verkar det väl dock vara mer seriöst och på riktigt, så förhoppningsvis KOMMER det se annorlunda ut i framtiden.

Jag kan inte riktigt beskriva hur lustigt det känns att det faktiskt 'bara' eller 'redan' har gått två och ett halvt år sedan jag lämnade Avril och Orlando Bloom bakom mig (lite småpinsamt så berätta det inte för någon). Det är ruskigt hur sant det är också, att dagen Andreas dök upp försvann Avril, och jag har inte lyssnat på en hel skiva sedan dess. Jag har ganska annorlunda åsikter om Lavigne nu för tiden, men det behöver vi inte dra upp nu. Orlando var redan påväg ifrån mig, och jag kunde inte riktigt se samma charm bakom lockarna längre. Legolas är fortfarande dödssöt, och det är inget fel på Bloom, men han slår avsolut inte Depp och definitivt inte Andreas PUNKT.

Så vad har - i en lätt överblick - hänt i Andreasväg sedan första gången jag fick uppleva något av det största i mitt naiva tonårsliv?
- Massa priser och utmärkelser för Sing for me
- Melodifestivalen 07 med A little bit of love
- Release av The Collector
- Hemsidan fick ny design
- Signeringsturné
- Jag mötte honom för andra gången i Wachtmeister
- A little bit of love och Go for the soul släpptes som singel
- Andreas fyllde 37
- Han åkte på sommarturné
- Minishow i Borgholm
- Bergkvara water festival
- Turnéavslutningen i Växjö
- Andreastårta!
- Ericsson hade hemlig spelning på Grevagården
- Årets sista konsert på Viking line Cinderella
- Melodifestivalen 08 tillsammans med Carola
- Andreastårta
- Lucky star/ One love släpptes som singel
- Andreas fyllde 38
- Andreasdag i Växjö
- Andreastårta
- Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne på Skansen
- Sommarens enda spelning på Knappkarlsson på Barnens ö

Dessutom har han medverkat i diverse inspelade radio- och tvprogram. Jag har samlat skivor från Tradera och fått dem signerade allihopa. Andreas vet vem jag är, jag har träffat nice Andreasrelaterade människor. Ella hade vid den här tiden för två år sedan inte hunnit få ett namn, men nu är hon både blond och snackar. Redan innan 3 augusti 2006 hände grejer värda att ta upp, men det är två år jag firar idag.

Det har varit sail i Karlskrona under helgen och jag var inne i både fredags och lördags. Min cykel var stulen när jag skulle hem mitt i natten, men som tur var stod den parkerad och redo lite längre fram på vägen. Shysst snubbe helt säkert. Låset är dessvärre trasigt så jag har fått införskaffa ett nytt. Ett sånt som inte sitter fast i cykeln. Jag måste ju kunna låsa imorgon när det är arbetstider igen. I'm back on track. Hey!