Spaceless

Åh dofterna. De är förödande, det är vad de är, jag vill gå under, de är för vackra och fantastiska och innehåller mer nostalgi än jag klarar av, omöjliga, och jag vill tömma magen på substans och fylla hjärtat med allt som försvann alldeles för snabbt för att jag skulle hinna uppskatta det som det förtjänade.

Först tänkte jag komma med någon kommentar om att livet flutit på som det brukar utan revolutionerande stopp på vägen, men håll dina hästar Isabelle, fick jag säga till mig själv, för helgen har väl innehållit större moment än fika och tv?

I fredags såg jag Andreas.
Åh gud jag såg Andreas.

Jag sitter här med min Ladies night tröja och undrar lite vart helgen tog vägen, glömmer nästan bort att den har förflutit när jag plötsligt blir varm i ansiktet och kommer ihåg att jag kunde sniffa mig lite på axeln och förlora mig i Andreasdoften en stund där på fredagskvällen. I det stora hela fick jag en helfestlig kväll tillsammans med Mimmi, och det som förvånade mig mest var att showen var så värd!! Jag skulle inte beskriva männen på scen som familjepappor 40+, utan kanske som årets julklapp, det hetaste 2010, och mina ladies night fördomar får kliva åt sidan en stund i skenet av showen som nästan var fantastisk. Det som kändes bäst i magen var att Andreas på ungefär 30 sekunder på signeringen efteråt hann nämna att han tänkt på mig/oss, att vi ju brukade dyka upp här nere. KLART MAN DYKER UPP sa jag.
Åh
Jag tror jag kan hålla mig ett par månader till, sen får han göra nånting storslaget, nånting värt att nämna i framtida självbiografier. Jag inte bara vill ha mer, jag behöver mer för att kunna fortsätta hålla mitt dagliga syreintag intakt tror jag. Han är så vacker, åh, så fantastiskt vacker.  

I helgen hann jag även spendera en halvtimme i min favoritaffär i Kristianstad under en snabbvisit. 150 svenska kronor la jag på en anteckningsbok som säkert kan klassas som den finaste på tellus. Nu ska jag snart ta bussen till staden, inta waynes med mor, ta ett snack med banken för jag är myndig nu och kan inte låta mamma fixa det åt mig usch latte save me HEJ

Jag har precis cyklat hem till ett tomt hus i motvind med alldeles för högt blodsocker efter en skoldag som känts måttligt värdelös. Min fina påse som egentligen är jättesnuskig vid det här laget föll i marken två gånger och jag ville helst inte alls stanna och plocka upp den eftersom vinden mest ville bita sönder mina kinder medan jag föredrar dem varma och mjuka. I morse ville jag slänga mobilen i golvet eftersom den säkert väckte mig extra brutalt bara för att retas. Jag glömde värma frukostbrödet och håret var inte särskilt glamoröst när jag parkerade cykeln vid skolan med sönderfrusna fingrar.
Å andra sidan
Idag hade jag världens medvind på min fina gröna cykel till skolan. Jag har skrattat högt åt sjuka skämt och det var länge sedan mina frukostägg blev så perfekt kokade, lagomlösa. När jag avslutat de lätt genomförda skoltimmarna och ett både givande och trevligt ärende åt jag en himla god chokladbit eller två, och när mitt frusna ansikte fick komma in genom ytterdörren blev jag så sugen på te att det inte fanns annat att göra än fylla tekokaren med vatten. Nu sitter jag här med mitt fina gröna te som smakar hö och rök, bra rök, rökt hö, och känner mig varm och salig och mår alldeles utmärkt.

Idag har jag förstått, förstått lite extra, att livet blir vad man gör det till och att dagssituationen är mestadels psykologisk, och därför har jag bestämt mig för att alltid ha bra dagar från och med nu!


Uppdatering 20.53

Dricker samma te jag druckit hela sommaren, förstår inte hur en doft, en smak, kan bära på så många känslor, hur jag under två månader kunde uppleva så fina stunder, hur min tekopp kan innehålla så vackra minnen. Väntar på House. Tre minuter. Åh