Spaceless

Det jag tänker på
hela tiden och alldeles för ofta
-Utvalda individer
-Fysisk hälsa
-Psykisk hälsa
-Mat

Och ibland blir jag förvirrad, rädd och ledsen, känner att jag vill asfaltera om mina tankebanor och bryta loss oron som egentligen inte bottnar i någon logik.

Jag har skaffat facebook trots alla mina motargument och löften, jag kanske är svag ibland. Det tar mer tid än jag vill och bestämt mig för att det skulle göra, men å andra sidan är jag inne på andra aktiva dagen och är säker på att det är en övergångsfas, att jag ska hinna fånga förnuftet innan fejan slukar det. Det är konstigt, konstigt men skönt, hur bilddagboken plötsligt blivit väldigt irrelevant, litet maskformigt bihang, hur jag är alldeles säker på att jag snart knappt kommer minnas mitt inloggningsnamn. En befrielse kanske, men egentligen har jag bara ersatt det med någonting som kommer dra fler fria timmar från kvällarna än jag vill våga erkänna.
Duminternet.
Idag gick jag två solskenspromenader, druckit två koppar bancha, ätit två kokta ägg, röjt två skolmåsten från skrivbordet. Snart ska jag äta tvårättersmiddag, spännande eller hur?
I början av veckan var jag en sväng hos Linda igen, och jag tror nästan mina fotspår börjar nötas in i asfalten där vid busshållplatsen, inte mig emot för jag stormtrivs där i smålandsskogarna. Vi drack te, gjorde spel, gjorde Växjö, gick på bio, fikade, regisserade high standard videos, och viktigast av allt, bakade ännu ett mästerverk att placera under benämningen Andreastårta, och jag tror vi kom överens om att detta, möjligtvis bortsett från vår marsipantårta, var det finaste, vackraste, vi någonsin skapat med våra två händer.
Vår Andreasträdgård, ser ni, jag blir nästan tårögd. Puss

Min skola är en del av ett projekt vilket inkluderar elever och däribland mig. Det fina med det här projektet är att jag precis fått uppleva en helfestlig resa över östersjön med en hyfsat skabbig färja som var inställd på Klaipeda, Litauen, där vi skulle prata projektarbeten och knyta fina kontakter. Jag tänkte nog återkomma med ett par bilder men just nu är det enda jag egentligen behöver sömn eftersom vi inte utövat så himla mycket sådant de senaste fyra nätterna. Vad jag kan säga är väl att veckan innehållit allt som mysiga stunder, kulturella aktiviteter, sociala förbindelser, party och avsmak, en himla massa mer, och jag har aldrig någonsin känt sådan motvilja att komma tillbaka hem. Jag kan inte riktigt formulera mig och det märker jag men bryr mig inte ett dugg för tidigare idag satt jag bokstavligt talat och skakade av sömnbrist och tycker därför att det är helt i sin ordning att jag svamlar fram min berättelse, det kanske ger mer effekt. Jag kan också säga att jag är nog världsbäst på engelska, har verkligen förvånat mig själv, och svär på att jag lärt mig mer de här dygnen än jag gjort de senaste tre åren. Anledningen till att jag inte kliver bums i säng är att i morgon ska det skrivas högskoleprov, och sover jag nu kan jag inte somna senare och kommer inte kunna hålla hjärnan i styr de åtta timmarna i morgon. Ärligt talat, jag vet att jag i vanliga fall aldrig godkänt detta inlägg för jag kan se att det är katastrofalt säkert både grammatiskt och berättarmässigt, men min energi räcker inte till att läsa igenom det igen och därför tänker jag att ni får ha överseende. Vi har upplevt jättefina stunder, träffat trevliga människor, genomlevt mindre tilltalande situationer och kan sammanfatta allt med att vi precis gjort en alldeles jätteförträffligt fin och så himla bäst resa puss.

Jag har blivit ett år äldre, behövde bara sova en natt och vaknade som 18, myndig, värdig att avgöra sveriges framtid i valen, mogen nog att få betala för mitt eget mousserande, och nu mer måste jag ge mor tillåtelse att peta i mina bankkonton i stället för tvärt om. Det känns lite hemskt och ganska kul och egentligen känner jag ingen skillnad alls, och det vore väl mest konstigt om hela världen vändes bak och fram på ett dygn.

Jag har aldrig
ALDRIG
blivit så nöjd med, lycklig för, rörd över de fina födelsedagsgåvor jag fick ta emot under dagen och känner att jag är tvungen och nästan skyldig att lägga upp dem så omvärlden kan få beskåda dem och kanske försöka föreställa sig hur det känns att faktiskt få hålla dessa vackra kreationer i händerna.



Ett ljus som doftar himmel
Två tjocka, breda, gröna alldeles fantastiska temuggar
En skär/serveringsbräda med fin grön rosett
En till alldeles bedårande temugg med sötaste blommorna jag nånsin sett
En marmeladsked
Gulligaste finaste temuggringen
En spännande tesil
Grönt te
Rött te
Världens absolut mest värda och fina och snygga och bästabästabästa födelsedagskortet från Linda som även skickade ringen och hon är världens snyggaste
Ett framtida körkort
Och en herrans massa presentkort på Cervera vilket är precis vad jag ville ha så jag kan köpa lite fler temuggar


VÄRLDENS FINASTE SÖTASTE GULLIGASTE FINASTE ALLTSÅ BÄSTA FINASTE KAFFESERVISEN FRÅN VÄRLDENS FINASTE VÄNNER och ååååååååh den är så fin och de är så fina och det är så himla fint och åh vad jag älskar den


Och så glömde jag addera Jennie till samlingen på första bilden men eftersom skivan är så vacker har jag inget problem med att ge den en egen bild.

Och som om det inte räckte tillkom väl en och annan hundralapp.

Så 
Tack
Även om tacken egentligen inte når mer än en eller kanske två personer, så själsligt kan vi ju hoppas att det skickas några impulser som ger en hint om att Isabelle inte kunde blivit lyckligare.

I år gjorde jag någonting jag aldrig gjort förut, för jag valde att istället för den traditionella kladdkakan, testa nånting nytt, bad mor fixa nutellapannkakstårta till frukostbrickan, vilket var en alldeles gudomlig smakupplevelse och ett riktigt bra val. Middagsfisken var lagom saftig och kvällen var en himla trevlig kväll om man bortser från lite samvetskval.
Tack
Tack och puss

Ikväll har jag ingenting alls att tillägga om varken liv eller väder förutom det att det fallit blöta droppar från himlen konstant hela dagen, vilket varit alldeles underbart eftersom promenaderna blir något att vara stolt över, och samvetet inte smutsigt när ett par timmar spenderas i soffan med te och en vacker film. Även böckerna har en tendens att växa i poesi när huset är tyst och världen är grå, och försök smaka på vad jag läste idag: Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag. Jag försöker hitta dem i det som är nära: nattygsbordet här intill med blyertspennorna och anteckningsboken, några få böcker. Ett glas saft. Och jag kunde önska mig en lätt sommarvind att fastna i gardinerna, minnas ljudet av små fötter, kanske äta lite fast hunger saknas, en skiva vitt bröd med jordgubbsmarmelad och några klunkar av det välsignade kaffet. Ett nytt ljus nu, för hetta och tystnad. Inte för ord.
Fjärilen i min hjärna

Ibland känner jag att jag inte får andas tillräckligt; tehyllan börjar bli för bekant i smakerna, garderoben skänker inte nog med självförtroende, inte en själ i hela världen vill följa med till Waynes och vad tusan ska jag läsa för bok när jag tagit slut på de jag sett fram emot?
Och av detta kan jag dra slutsatser, så som att jag egentligen inte har ett enda riktigt problem i hela världen utom de jag skapar med egen fantasi. Har ni funderat på att kraftekvationen, F=ma, stämmer in ganska bra även ur mentala perspektiv? Ju snabbare vi ökar takten och tyngre vi lastar livet, desto större blir den behövda kraften. Jag tror jag ska sova nu, försöka att inte skrynkla täcket för mycket när jag glider ner på kudden. God natt :)

Ikväll fick jag erbjudande om att träda in i nirvana, eller åtminstone en liten del av mig smälte samman med världssjälen, och jag nådde definitivt någon form av upplysning när jag låg där i mörkret bredvid mina tända ljus och läste en bok som ikväll omöjligt kan ha varit av denna värld. Jag och mina blommiga lakan hade varit ett för alltid om inte klockan blivit åtta och vrålat att jag måste skynda ner till Playa del Sol. Så tog åter igen den materiella och manipulativa medievärlden över mina tankebanor och rev så brutalt sönder den riktiga magi jag precis bäddat ner mig i så bekvämt. Tur att vi har goda knäckebröd.

I morse vaknade jag på ett inte alls speciellt trevligt vis men med en lång sovmorgon finns det mycket tid kvar åt att ändra riktning på dagen, och efter jag läst tidningen långsamt, tagit en promenad genom frosten, inpräntat religioner och givit mamma en hejdåpuss, var klockan bara halv åtta och det var dags att mäta upp havregryn till mina morgonscones, koka tevatten, skära fruktsalladen och välja vilken musik som skulle föra mig genom frukosten. Efter världens underbaraste smakupplevelser kände jag att jag hade ungefär hela livet framför mig innan jag skulle bli tvungen att konfrontera färdmedel till skolan, men när jag vid tio bad min cykel att kliva ur garaget gjorde han inte minsta motstånd, och tillsammans flög vi våra kilometer till fyrtiominuters fysiken och kom överrens om att idag skulle bli den bästa dagen på jättelänge, oavsett vad horoskopet sagt till mig tidigare. Det var precis så det kändes när jag blickade ut över vattnet vid infartsleden och var nära på att skrika ut det THE WORLD WAS ENDLESS WITH POSSIBILITIES som ljöd i öronen för att världen och alla som promenerar runt i den skulle höra att jag var på toppen av alperna.
I stora drag blev det en fin dag men det allra bästa är att fredagen inte är slut än och kvällen inte hunnit börja. Ibland försöker jag komma på nya ämnen att skriva om men förstår ofta att det jag vill dela med mig av är mina vackra morgnar och fikastunder, och jag önskar att alla kunde förstå hur det riktigt suger i magen om kvällarna när jag tänker på hur fantastiskt pannkakorna kommer smaka följande morgon. Och det gör mig inte ett dugg att jag förlorar en halvtimmes sömn, för när den första tanken som dyker upp när väckarsignalen ljuder är att jag snart ska få tugga min favoritmåltid no.1 har jag knappt tålamod att ligga kvar i sängen.
Bilden föreställer en av de mest välförtjänta fikastunderna någonsin och intogs i Ronneby på finaste caféet innan vi trampade de sista timmarna hemåt i söndags. Det var så himla gott.