Spaceless

Helgen har passerat som den skulle men snabbare än nödvändigt och vemodigare än nödvändigt också. Andreas, finaste karln på jorden, vackraste själen i universum etc etc, han och hans julsällskap intog Rosenholm i går kväll, och det var det bästa som hänt sedan vi lämnade väddö i somras. Förmodligen var det på grund av att så få biljetter var sålda som alla läktarplatser flyttades ner till parkett, och detta gjorde att vi fick möjlighet att rusa fram till sidan av scenen när Andreas turer kom. Efter ett tag såg Linda och jag ingen direkt mening i att springa fram och tillbaka till platserna längre bak, utan stannade i fronten för att vara berädda på det bästa. Andreas såg oss och vinkade och det kändes så himla bra. Frammåt den senare delen började de berusade matgästerna och vi dansa hysteriskt ända framme vid kanten, och då hade vakterna gett upp sina försök med att hålla alla borta därifrån. Andreas hade ögonkontakt och log stort och det gjorde även Kjellman. Också Forss killen som blev hemskt imponerad när han fick ett så strongt svar från vår sida, när han frågat publiken vilket år Andreas tävlade med Sing for me. När artisterna bugat och bockat springer Andreas fram till kanten och sträcker ut sin hand mot oss och vi tar den, en av oss i taget alltså, och han pussar på den, och jag förstår inte riktigt att jag borde slutat hoppa då han kom fram så han får sig en liten putt på munnen men verkar inte bry sig mer än att han orkade fortsätta le. När han klarat av det fortsätter han sträcka ut handen medan han backar tills han försvinner in bakom scenen. Det blev inga fler möten med honom och det kändes surt eftersom antalet gånger vi sett honom i år nästan är pinsamt få, i alla fall om viljan är en annan. Å andra sidan var de korta perioder han stod på scenen de underbaraste sedan Barnens ö, och även om dansen inte riktigt var totaltcrazy förrän det blev dags för Glorious, var det, när det väl tog i, så otroligt skönt och välbehövt att få stå där längst fram och inte bry sig ett dugg om att kemiläraren satt i publiken, eller att svetten under armarna skulle synas ända till platserna längst bak. Att det inte rör en i ryggen att man faktiskt står och tokdansar till Jill Johnson när Andreas försvunnit från scenen, utan fortsätter hoppa och sjunga för att han lämnat adrenalinet till att rusa i varenda ven. Till och med Di Leva var okej att skrika hysteriskt till även om det kan ses som det töntigaste som finns. Men att jag skulle ställa mig oberörd och glo på killen för att någon annan spridit regeln var inte aktuellt, och ingen borde tvingas hålla inne ruset när man verkligen har kul. Ingen kan kicka igång en som Andreas kan. Om folk tycker jag har blivit för folkkär, sommarkryssare and shit, då är det inte riktigt värt att ödsla tid på att förklara att anledningarna alltid är kopplade till Andreas, och Andreas tänker jag inte ge upp för att julgalor inte är coolt. Det är inte riktigt rätt att man borde behöva hitta på ursäkter för att få gå på allmänna event över huvud taget, för vi lever bara en gång och alla får göra precis det de vill i alla fall. Det var länge sedan jag såg Andreas nu, och Christmas with var det bästa som kunde hända under all läxhysteri och förtvivlade kvällar som förflutit den senaste tiden. Julkänslan har hamnat i skymundan och jag behövde Andreas så hårt och det känns så djupt som att han klev in i precis rätt sekund för att se till att jag inte föll helt till marken, även om det känns så ruskigt tomt i efterhand och att marken är ännu närmare nu än tidigare, precis som vanligt och precis som det ska vara. Just nu vill jag mest slänga mig på sängen och gråta och lyssna på What if tills alla sorgliga tankar är försvunna och nya fräscha återvunna. Trots att det inte finns anledning till att sörja i efterhand är det så känslorna fungerar när Andreas lämnar fina datum bakom sig, och de där få minuterna i går var så värt allting. Ibland skriver jag att jag är irriterad på honom, på hemsidan, på löftena, men när man ser honom blir det så uppenbart att han är lika mycket människa som jag, som inte har tid med allt, som gör så gott han kan men samtidigt inte mer än han mår bra av. Man märker att jag inte är den enda som tycker han är en ganska hygglig karl. Därför är det så fantastiskt att veta att han kommer ihåg mig, se att han inte är kändisdivig så som många andra är. Det är en sån underbar känsla att bara stå där och beundra killen som fyllt varje vardag sedan vårterminen i åttan, och på tal om att bry sig, bryr jag mig inte riktigt heller om att det kanske är patetiskt att älska någon så högt, någon som egentligen hoppat in i mitt liv för att han sjöng en fantastisk låt och framförde den på fantastiskt sätt i fantastiskt fin kostym 2006. Teorin om att han bara är en vanlig man med attraktivt utseende och har åldern inne att kunna vara min pappa kan ta sig, för Andreas kan omöjligt vara av vanligt Svensson blod.