Away with the small ideas
Så fint var det. Jazz är som det är och jag kände mig hårt träffad när han pratade om att han gärna ville sprida vidare musiken genom att folk som tidigare köpt hans skivor kanske även köpte Rediscovered och på så sätt skulle viras in i the great world of jazz. Vi får väl se hur det blir i slutändan, men jag är inte alls övertygad om att jag i framtiden ska kunna uttrycka mina invändningar mot jazz på ett ärligt sätt. Jazz är konstigt, och kräver kanske lite mer indoktrinerande från början. Jag är öppen för förslag. Inte lika öppen för vädret just idag. Har ni tänkt på till vilken grad ljuset påverkar känslorna? Jag tände lampan, kände frustration, släckte, kände mig ensam och ledsen, tände, log åt dagens största insikt. Nu blir det mörkt en timma tidigare än i går, eftersom det inte längre är sommartid, och därmed påväg mot vinter på riktigt. Jag vill baka pepparkakor men tycker det är lite för tidigt än kanske. Vintertiden blev vi påminda om på ett ruskigt spooky sätt i natt förresten, när klockan i köket i fråga plötsligt snabbt började snurra framåt. Vi visste inte att den var radiostyrd, så det blev ett kallsvettigt ögonblick innan vi fick det förklarat för oss.
Rediscovered count down part 10 blir nog den sista jag hinner se innan jag ger mig av och sedan förhoppningsvis får skivan i handen på releasdagen. Möjligtvis om den elfte, och förmodligen sista, hunnit laddas upp i morgon bittit. Den här tionde delen är hur som helst den bästa hittils tack vare att han kommer av sig, och spola lite fram och tillbaka i stunden så kan man väl ändå inte låta bli att älska honom. :)
http://www.youtube.com/watch?v=BJT2YoYpPtk
0:24 - 0:35
Tidigast blir det uppdatering på lördag. Känner ingen större press egentligen.
Hej då kompisar
Want to live somewhere where the air is sweet and clear
Jag förstår inte riktigt hur jag resonerar i frågan om hur jag borde göra reklam för bloggis. En liten adress finns på presentationen på bilddagboken, men annars är det ganska tomt med länkar hit. Jag tycker det är jättepinsamt att folk kan läsa det jag publicerar, men det är dumt att tycka så när det inte finns någonihelavärlden som tvingar mig att skriva. Det är nog lite dubbelmoral, och jag tror knappt hälften av mina bekanta vet om att jag bloggar över huvud taget. Kanske för att jag inte sagt det för att jag inte vill att de ska läsa. Det är jättecrazy. Jag har blivit lite skeptisk till bloggnamnet också, men det kanske bara är jag som är naiv. Idag har bara snubblat en gång, och det var när batteriet i min högteknologiska musikväktare tog slut. Väskan blev lite tyngre då, men det var såklart bara psykologiskt. Att väskan var tung var annars helt logiskt. I går gick vi snabbt igenom sidorna om medeltiden, där det stod att man läste logik i skolorna, men samtidigt lärde ut att jorden bestod av en platt jordskorpa och under oss fanns helvetet där folk som varit elaka fick brinna i några miljoner år innan de fick komma till himlen. Jag reflekterade bara lite snabbt, men vilken slags logik finns bakom den teorin? Härom natten låg jag och tänkte lite sådär som människor gör, och blev plötsligt livrädd för allting som skulle kunna skada precis så mycket att livet skulle brista. Tänkte lite extra på min före detta lärare i historia och samhällskunskap, Olle. Bästa läraren vi hade, och nog den mest entusiastiske och involverade människa jag nånsin träffat. Han hade varit lärare hur länge som helst, men visade inte alls att han skulle kunna vara trött på yrket. Alltid uppdaterad med dagens nyheter, lyssnade alltid på våra begär och kunde ägna hela helger åt att rätta prov för att vi bett honom flytta fram dem till fredagarna. Han hade sina åsikter, skrämde skiten ur mig första dagen. JAG ÄR HÄR FÖR DIN SKULL!! OCH FÖR DIN SKULL!! Han var nog den mest odödliga person som fanns. Fem år kvar till en pension han förtjänade så hårt, och vad händer? Han blir överkörd av dumma människor som slangar bensin, när han försöker berätta för dem att SÅ GÖR MAN INTE.
DET SUGER.
Vilka ska titta på Nyhetsmorgon i morgon? (Jag ska)
Hah. Meningen med inläggen är inte att de alltid ska gå åt de negativa hållen, även om det känns som att det blivit lite för mycket så den senaste tiden. Jag har hunnit kolla fyra House avsnitt idag, göra snuskigt misslyckad chokladpudding som ligger i vasken nu, sjunga i blåsten, pussa på sis och sånt. Jag har lov nu. Så himla fint lov ska det bli!!
Good to know I'm not alone
La da da da da da
La da da da da da
Shimmering straight ahead I see
Shimmering fields of gold
All you could wish for and all you could dream
Nyhetsmorgon imorgon klockan 9.00
Ge mig dina vingar
And speed up the time
I kväll så sjöng jag hjärtat ur min kropp
So he talks and he spits at society changes
Nu kan jag i alla fall meddela att jag syns på medlemslistan och det är en bra start tycker jag. Nästa steg skulle nog vara profilredigeringen. Jag är nog lite väl skeptisk till nya grejer, i alla fall när det inte blir som man tänkt sig. Det gäller nog främst inredning av huset och folksamlingar. Men efter ett tag brukar det vända och blir till och med bättre än tidigare. Hemsidan är ny, det är klart inte allting funkar perfekt direkt. Vi får väl ge det lite tid, och ge det en chans. Men än så länge saknar jag gamla sidan en hel del. Speciellt forumen, trots att de inte var särskilt välanvända där mot slutet. Samma namn som tidigare har jag i alla fall, som sagt. Inte för att jag egentligen tycker det är särskilt spejsat, mer för att jag känner mig hemma i det, och folk får en chans att känna igen mig från förra sidan. Ganska schysst va? Det känns bättre idag.
DONE
Sidan är färdig, där finns inga medlemmar, jag fattar ingenting nästan och ALLT är borta. Alla gamla forumtrådar, alla gästboksinlägg, alla nyheter, alla privata meddelanden, alla bilder. ALLT. SOM JAG FRUKTADE. Lite förvarning kunde man fått tycker jag. Där fanns ändå en hel del jag hade velat spara och ta vara på. Men jag ska inte klaga mer. Att det kommit nytt, att det känns lite främmande för första gången, det är väl ändå det jag, vi, väntat på hur länge som helst nu. Jag finns på sidan med samma namn som innan. Däremot verkar det inte synas. Det funkar inte att redigera sin profil heller. Jag kan inte i alla fall. Hoppas det fixar sig snart. Mmm. VÄLKOMMEN TILL VÄRLDEN.
(En uppdatering är att jag verkar vara den enda som inte syns på medlemslistan. Jag kan logga in, men jag finns inte. Tydligen. Det känns ju bra. Försökte fixa en ny men det funkar inte över huvud taget. Skit.)
It all makes sense with you
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article3530423.ab
Bröllop till sommaren och ny platta till hösten. Jag har bestämt hört exakt samma ord förut. Förhoppningsvis ligger det mer sanning bakom det den här gången, jag gillar båda idéerna så hårt.
With love as a pretext
Jag har lyssnat på Sweetest i timmar i sträck, gråtit till den, skrattat till den. Sweetest har varit min bästa vän i två och ett halvt år, vilket inte är tid för vissa, men evigheter för andra. Om någon fin själ läser och tänker Hello, she's pathetic, har du alldeles säkert egna värderingar som får mig att hånskratta. Ingen fara alltså, om det är ömsesidigt.
Var inte 2006 ett ganska stort år, helt allmänt? Lite undermedvetet tror jag jag börjar lite av min individuella tideräkning det året. Ny värld på något sätt, men skälet kan annars vara att vi skaffade digitalkamera i de krokarna, vilket gör det betydligt enklare att minnas fina stunder när bilderna är lättillgängliga.
Andreas sneglar lite på mig från sin plats på väggen. Det känns bra i magen, allra mest när han ler. Att jag skulle skriva kort om Sweetest beror litegrann på att jag lyssnar just nu, och det börjar närma sig slutet nu. Ni vet, WELL I FOUND MYSELF IN THE STRANGEST PLACE, och det är då det suger lite extra nedanför naveln. Blir lite svårare att svälja. Jag tycker det är ganska otroligt hur någon lyckas gömma så mycket känslor och så mycket kärlek i lite instrument och lite röst. Det känns fint att det känns fint. Ett bevis på mänsklig kärlek, att den finns på riktigt. Ibland kan jag inte undvika att tänka människan som en ond och skadeglad pryl. Man vill gärna inte tro på sånt va? Men kolla lite över axeln så är det en hel värld som står och viftar det i ansiktet på mig. Det finns ingen större mening med skadeglädje egentligen, och knappt någon logik bakom det heller. Varför mår jag bättre av att någon annan mår sämre? Det är nog lite sjukt. Olika värderingar i olika kulturer är väl lite bevis på hur olika människohjärnan kan gå runt, men å andra sidan handlar det nog mest om hur och var man växer upp. Hjärntvättning från första andetaget. Vad är det som säger att jag värderar rätt? Så vida det inte finns ett manus inskrivet i himlen, eller en megastor baktanke med hela jordens, universums existens, så finns det nog inget rätt och fel. Kärlek är en känsla vi försökt sätta ord på. Definitionen av en fin känsla, en djup känsla. Och kärlek känns bra mycket bättre än mörka hatinspirerade feelings, tycker jag, och jag tycker även andra borde tycka så. Men det är lätt för mig att tänka klokt (men vad är klokt?) när jag haft världens bästa uppväxt och drar mig för att tömma diskmaskinen. Jag har ingen riktig aning om hur det ser ut i världen, hur folk kan brinna för sina åsikter såsom jag brinner för mina. Man fick ju sig en del hemska insikter i livet för barnen som visades i Tillsammans för världens barn. Det är så snuskigt enkelt att tycka lite synd om de som har det svårt, tänka lite nedvärderande om världssituationen, och sedan slänga upp sina j*vla fötter på bordet igen, ta en extra stor näve popcorn. Människor har det så äckligt olika.
Jag glömde säga att jag älskade framträdandet i tv i lördags. Jag har fastnat stenhårt för låten, tyckte bra om kläderna, och älskar hans fina fina leende som vanligt. Jag vet att jag älskar det, för vi har ju satt ord på kärlek. Jag vet att kärlek finns, för jag känner det. Jag vet att jag har det så gräsligt bra också. Jag ska aldrig klaga på skolmaten igen. Att vi ens ska ha rättighet att klaga på den känns ibland lite absurt, med tanke på hur många människor i världen som ser det som en omöjlighet, som en omöjlighet att ens gå i skolan.
Något av det finaste som finns är att vakna mitt i natten och inte känna att man behöver sova för att vara pigg nästa dag. Allra finast är när man inte är hemma, utan vaknar i en säng eller på golvet i ett hus som inte är riktigt lika bekant som ens eget. Man kan lyssna på vinden, eller huset. Hus låter olika. Ibland vet jag inte vad som är natt, och ibland tror jag inte natt finns över huvud taget. "Jag gick och la mig sent" kan tolkas som fram till två tre tiden, medan "jag ska upp jättetidigt" kan betyda ungefär tre till fyra. Jag menar nog att kväll skulle kunna räknas fram till morgon. Däremot är det inte fullt så charmigt. Det är mysigare att säga "jag var uppe hela natten" än "jag har inte sovit på hela kvällen och morgonen". Natt finns nog ändå, det är bara svårt att veta vart gränsen går. Inte för att vi behöver nån gräns. Det är finast om vi får bestämma själva. Det bästa är nog att gå på känslan, och det mesta vi gör baserar sig ändå på vår egen vilja. Finns det någonting vi inte vill, men gör ändå, är det för att vi vill nå det vi strävar efter. Jag vill inte göra läxor, men jag vill få betyg att vara stolt över. Det är som en gungbräda ibland, man ska kunna gunga lite upp och ner utan att det blir för tungt på ena sidan för länge. Det är nog viktigt att ha lite koll på sin fria vilja. Det mesta i livet är en ganska grov balansgång, och som vi resonerar i kemin nu; Jämvikt är bra, men vi kan påverka den om vi ökar koncentrationen. Det går inte in fler människor i bilen än det finns säten, om ni förstår metaforen. Jag tror inte jag själv riktigt förstår, men även det är väl en slags balans, vi kanske trots allt inte borde veta allt. Hela min existens känns ganska otrolig. Jag lever, jag kan koka makaroner och sjunga multiplikationstabellen. Hur tufft är inte det?
Jag skrev lite för långt men jag gjorde det för att jag ville. En annan grej jag vill är stanna uppe hela natten och lyssna på huset och Sweetest temptation, men jag vill samtidigt sova för det bidrar till en medgörligare morgondag. Vad väger mest? Nu ska jag yoga, för det vill jag.
Ain't that a shame to let it go
Nu är det ny dag, i alla fall enligt klockan, och det är klockan som bestämmer hela livet. Kom hem för litet tag sen och kände att jag absolut var tvungen att kolla inspelningen, så jag gjorde som jag kände och spolade till Andreas dök upp på skärmen. Hela grejen att Andreas gjort en jazzskiva känns konstigt, men konstigt är bra för det betyder udda och det betyder annorlunda som betyder unikt, och alla är unika, vilket är jättepositivt. Do you wanna dance som han sjöng, är väl smått upprepande va? MEN SÅ HIMLA KUL MED NYTT!! Tack vare fina fina Linda fick jag reda på att Andreas varit med i lokalradio i Stockholm i går, så han fanns i arkivet, och även då spelades Do you wanna dance. Folk förknippar inte Andreas med jazz i vanliga fall, trots att varenda själ i svearike borde känna till hans impregnerade bakgrund vid det här laget. Vad jag menar är väl att folk som lyssnar på Andreas generellt inte är de mest inbitna jazzfanatikerna. (Fast Ain't that a shame är så himla jazz!!) Jag räknar mig själv som en av dem. Nu vet jag redan i förväg att jag kommer älska skivan eftersom jag älskar Andreas, och därför kan det aldrig bli dåligt, men det kan ju bli kul att se om det kommer nya "slags" människor efter releasen, som kanske har fått nya synsätt på Andreas. Andra än schlagerstämplar menar jag. Andreas kom på tal i skolan i veckan igen, och en pojke började sjunga Jag kommer inte heeeeeem ikväll vilket gjorde mig lagom pissed off, och det är absolut inte första gången folk förväxlar Andreas med Martin Stenmarck. Inget ont mot Martin fans såklart, mer kritik mot Martin själv. Honom klarar jag inte riktigt av på riktigt. Hela melodifestivalgrejen är kul tycker jag, storslagna och glada prylar. Men det skulle vara så fruktansvärt skönt om det var över nu, över för alltid. För Andreas del alltså. Han säger att det inte blir mer på en lång tid, men vi vet väl hur bra han lyckats hålla de tidigare löfterna med samma innebörd. Och även om han lägger av i flera år, tycker jag inte han ska ställa sig på den där scenen igen, någonsin. Det går inte att förvänta sig att alla ska göra research och ha det i huvudet att Andreas FAKTISKT sysslat med annat än glitter och glamour. Och detsamma med musiken, ingen kan tvinga någon att tycka om den. MY POINT IS, jag är så himla trött på att inte kunna nämna Andreas för främmande individer utan att samla andra förutfattade meningar i samma veva. Musik ska inte vara komplicerat, musik är individuellt. Man borde INTE klassa människor efter det som känslomässigt passar bättre in på någon än en annan. Situationen är som den är, helt klart, men egentligen är jag tillfreds med livet i stort. Andreas borde hitta tillbaka till det han pysslade med förut. Han borde satsa annorlunda. PÅ JAZZSKIVA TILL EXEMPEL! Vi är på väg mot nya tider!!
(En fotnot är att jag inte menar att schlager är fel på något sätt. Jag har inte upplevt ett enda av mina Andreas år utan en Andreas i mello. Det har varit fina tider. Utan mello hade jag inte haft Andreas på väggen alls. Mello är jättefint. Jag känner mest att det är sent (eller tidigt) och jag vet inte hur man formulerar sig så alla åsikter framställs som förnuftiga, och framförallt så som de står i originalversion innuti huvudet.)
Tillsammans för världens barn
I need words cause I've got things to tell you
Protected only by the kindness of your nature
Jag fick lite lust att skriva lite om det som betyder allra mest i min Andreasbubbla, och tänkte väl börja med det materiella som mestadels finns bevarat i min Andreaslåda. Det jag tar upp nu är det allra viktigaste, det jag relaterar lite lite mer än resten, som också betyder allt.
Först av allt lägger jag det första av allt. Första biljetten till första konserten 3 augusti 2006. Pennan är samma penna han skrev min första autograf med. Första autografen glömde jag ta kort på, men den hänger över fönstret. En liten vit papperslapp med texten Till Isabelle -Andreas Johnson-. Det var också 3 augusti 2006. Efter pennan är det tröja och pannband (det är lite pinsamt). Kläderna som bars 3 augusti 2006 som även de pryds av så himla fina signaturer. De hänger över huvudkudden. Nu hoppar vi frammåt till väskan som signerades 5 april 2007, och den är använd en gång sedan dess. Nummer fem är Bergkvarabandet från 21 juli samma år. Efter det ligger dörrkortet till hytten på Cinderella 29-30 december 07, och sist är de senast hemtagna souvenirerna från Barnens ö 10 juli i år. Andreas trum...STOCK och Ramlösaflaska.
Music is key, och det är det viktigaste inom alla Andreaskategorier, självklart. Mr Johnson your room is on fire har störst sentimentalitets faktor eftersom det var första skivan jag köpte, på Andreas födelsedag 2006. Den bästa å andra sidan är Deadly happy.
De låtar som fyller lungorna med lite extra luft och kärlek är ju praktiskt taget varenda en, men jag ska göra ett försök till sammanfattning ändå.
Sweetest temptation är magisk, förtrollad och fantastisk, och jag skulle nog kunna promenera på lite lava eller sluka sten för att aldrig behöva släppa taget om den. Sweetest temptation är det finaste som finns.
What if tog mig igenom två dagars nästan oavbrutet lipande efter första konserten. Den skär så fruktansvärt i hjärtat.
End of the world avslutade sommar 07 och kommer föralltid vara sommar 07.
Unbreakable Come on, den är värd allt.
The games we play är så fruktat mycket minnen.
Forever needed tog mig med storm.
Lost religion har räddat mig ett antal gånger tycker jag.
Should have been me bara suger i magen.
Att lista låtar är nog det svåraste som finns.
Finns det mer som betyder, lite sådär extra extra? Alla bilder förstås, men bilder betyder ju alltid allt i efterhand. Minnen finns där. Det mesta betyder allt, som stenarna från skansen eller linserna som bars i Bergkvara och Växjö. Andreaslådan ska mina barnbarn få gräva i när jag blir 70.
Rediscovered har fått framsida!!
Pocketful of stars
Den stationära datorn håller på att packa ihop. Den vill inte starta, och ibland vill den låta men inte visa och ibland vill den visa men inte låta och det värsta är när den är både blind och stum och inte vill lyssna. Vad gör man när folk ber om hjälp, är för trötta, men inte är mottagliga för hjälpsignaler? Jag är livrädd. Trots att datorn varken har hjärta eller tumnaglar finns där så himla mycket skit som på inga som helst villkor får lämna mig och min räckvidd. Jag har gjort back up på allting nu, inte bara Andreas. Jag vet inte hur mycket liv jag egentligen bevarar i mina dokument, och skulle det gå att räkna ut vill jag nog inte se resultatet. Det är så fruktansvärt patetiskt. När jag blir stor ska jag skaffa jobb på en sten i havet för där finns inte trådlöst internet.
Jag spelar inte. Dvs, jag har ingen aning om vad cs, wow, and such stuff innebär. Men det finns ingenting på hela vida www som slår orisinals. Ni har säkert redan upptäckt de små underbara spelen, men om inte så, på riktigt, befaller jag er att testa min absoluta favorit här. Om det regnar, om det skaver lite bland känslorna, eller om gräset känns extra grönt och världen som bästa kompisen, och man absolut ska spendera tiden framför skärmen; PLAY THE GAME. Om man inte vill fånga bin kan man alltid väcka lite fjärilar, plocka rosor, hoppa på klockor eller fånga stjärnor. De är alldeles alldeles bedårande.
Kolla det här klippet (klicka på bilden) och jag ler stort och blir varm i hela kroppen. Mest för att killen är sockersöt när han ler, och att han lägger ut nånting han med all säkerhet kommer få kritik för. (Det är inte sången jag beundrar). Han vågar, han tror på sig själv, han valde en fantastisk låt, han får alla att dra på munnen och skratta åt honom. Är det inte precis det folk letar efter i ett föredrag va va? Självsäkerhet, entusiasm, och ett intressant ämne. Creds to the guy!
