Spaceless

Jag sitter här och väntar, kanske mest på att livet ska börja, och på något sätt tror jag att det är det datorer, tv, mobiler i huvudsak finns till för. Väntan på livet. Kanske är det det som är grunden till motviljan ibland, att jag helst av allt vill kasta modemet i väggen. När jag tror att jag försöker få tiden att gå snabbare medan jag väntar på att allt ska börja, då passerar den i stället tillsammans med allt som egentligen skulle hända om jag la laptopen ifrån mig.
Livet går
OBEMÄRKT
förbi.
Jag har nog kommit till en insikt trots allt.

Idag har jag inte gjort mycket, men jag tror att i min egen dagssituation är det ungefär det jag upplevt idag jag kallar för att leva, och jag behöver inte mycket mer än Wayne's, mor och far, promenad med vän, skaldjur och en chokladbit eller två för att känna att jag har placerat precis så mycket liv det fick plats i dagen. Det är underbart, och jag mår bra. Harmoni varar kanske inte föralltid, men idag, den här månaden, just nu och om en minut, känner jag att ett stilla sinne och en oviss framtid är vad jag behöver för att få balans i själen, och trots att jag skriver som om jag passerat fyrtio kan jag inte göra mycket åt att jag ibland stannar upp och tittar på träden.
Igår var jag och mor på promenad i skogen, stod på en bro och studerade en igenväxt bäck. Det kommer förbi ett rådjur och vi stirrar och det stirrar tillbaka och går iväg efter någon minut. Sedan börjar vi prata miljö. Jag tycker det är ganska faschinerande att trots alla våra sprängningar, skogsskövlingar, luftföroreningar och vår allmänna misshandling av planeten, finns det andra system som faktiskt fungerar och går runt, som snällt anpassar sig till människans storhetsvansinne. Och är det inte på tiden att vi kanske lägger armen om älgarna och ber om förlåtelse, berättar att vi lägger ner våra fabriker och flyttar ut i skogen med dem så fort vi städat upp efter tiden-det-tog-att-förstå. Ni vet väl, att vi kan inte bygga fler höghus om det inte finns en jord att placera dem på? Jag läste i svd idag att 'djuren vi äter är smartare än vi tror'. Lite senare i artikeln står det bland annat att 'djur har känslor', och då tuggar jag müslin dubbelt så snabbt, för det finns väl inte en själ i världen som lever i tron att djur inte har känslor?
JAG
BLIR
ARG
Och mest blir jag RÄDD och tänker att jag överskattat mänskligheten något så fruktansvärt. Men egentligen tror jag att jag underskattar andra individer och där hamnar jag i en svacka och vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp. I alla fall beskriver de, att korna njuter när de lägger sig för att sola i solen. Och vad trodde ni innan? frågar jag mig själv. Att de låg i solen för att de av en händelse åkat trilla omkull av värmeslag?
OH
MY
GOD
Och jag vill bara ta mig själv i kragen och be alla göra likadant, RÄDDA VÄRLDEN vill jag skrika, för vi mördar både oss själva, djuren, gräset och alla fina fina dagar med vårat maktbegär. Vi expanderar, tar ingen hänsyn, och eftersom vi bevisligen har tagit/stulit/fått makten över allt annat levande är det vår SKYLDIGHET att se till att det finns en framtid, inte bara för industrin och människans intresse. Varför skäms vi inte? What are we doing hello??? Varför sitter jag vid datorn?? DET BORDE VARA SÅ FÖRBJUDET. ALLT BORDE VARA SÅ FÖRBJUDET. Åt skogen med mänskliga rättigheter, tänker jag ibland, för vilka rättigheter kan vi unna oss när vi står där med ingenting förutom grus och betong under våra fötter, kippar efter ren luft bland avgaserna och ber de sista bönerna innan vi faller och återlämnar jorden i händerna på de starkast kvarlevande organismerna? Ska det verkligen inte vara förrän då planeten får en ny ärlig chans att blomstra, leva igen? Evolutionen har ju försett oss med ett djupt rotat samvete, varför kan vi inte använda det? Rena det? Det finns inget viktigare än miljö, ingenting, och vi kan inte lämna ansvaret åt de som orkar studera, för det är inte bara de lärda som ska få promenera här. Jag förstår inte ibland, förstår ingenting.



Från ett ämne till ett annat är det tre exakta år sedan jag stod på Sparregården, redo för mitt livs upplevelse, upplevde mitt livs upplevelse, blev tom efter mitt livs upplevelse. Jag såg Andreas för första gången. Tre år sedan alltså. Jag förstår fortfarande ingenting.