Spaceless

Just nu minglar grannarna på en altan och jag flyr in för att slippa stå tyst i en ring och känna mig socialt handikappad. Att min ålder bidrar till situationen är väl möjligt, för på årets gatufest deltar två under 30, varav en är under tio. Men ändå kan man tänka sig att jag borde kunna ta mig i kragen och låtsas agera som en normal vuxen själ, och åtminstone försöka komma med några bra infall och inte vänta på att alla ska tilltala mig, precis som jag gjort i alla mina sjutton år. Det är sorgligt egentligen, att jag bävar för grannträffen, för förr i tiden var gatufesten det största som hände den här tiden på året. Barnen på gatan bidrog även till att resten fick tillbaka sin ungdomliga glöd, och vi lekte lekar utan att bekymra oss för blod och svett och tårar. När vi grillat, ätit, och de vuxna blev för vuxet brusade, kunde jag springa omkring med grannbarnen under gatlyktorna till mor och far ropade in oss, jag somnade svettig, barnslig och lycklig. Barnen har vuxit nu, och de senaste åren har det anordnats 'lightversioner' av festen, vilket innebär gemensam middag och enkel tävling om vem som ska få bli årets fågel. Det är trevligt, en fin tanke, men jag som inte lämnat barndomen bakom mig, och de få som faktiskt är yngre på gatan, de får inte samma chans att uppleva sensommarkvällen som den borde vara. De vuxna kommer börja enkelt, dricka bålen, bli allt mer högljudda, medan flickan under tio kommer vilja gå och in och se en film inom en timme. Jag ska bege mig ifrån gatan vid halv åtta tiden och lämna osäkerheten hemma. Jag tycker det är synd, men egentligen är det så logiskt det kan bli, för jag hade inte varvat gatorna ikväll hur mycket lekar vi än anordnat, det är trots allt jag och mina jämnåriga som vuxit betydligt, inte grannarna över 30.