Spaceless

Och jag sitter här med min saknad och skolångest och det inre som definierar Isabelle ikväll, och känner att jag definitivt upplevt vackrare stunder och finare sinnesstämningar. Alla obehagliga känslor har dragit sig samman och samlats som en fast och ful klump precis som ett adamsäpple i halsen och verkar trivas ganska bra. Synd för den klumpen, tänker jag då, för strax tänker jag bränna den med hundragradigt te och förtränga den med hjälp av en gräsmatta och knäckebröd, se om dessa faktorer lyckas bättre än en vilsen själ på internet. För trots allt är himlen blå ikväll, och egentligen finns det heller ingen anledning att använda frasen 'trots allt', för det 'allt' som ska representera alla svåra stunder, är nästan inte existerande, de är obefintliga, eller kanske bara oväsentliga. Jag vet inte om mina problem borde räknas som problem och känner mig lite dum när jag klagar för mycket inför vänner som egentligen inte orkar notera, för visst har jag sorger, men i vissa jämförelser kanske de inte är så revolutionerande. Å andra sidan ska man inte vara rädd att ta lite plats, vi är väl människor och har behov av att gräva ner oss i självömkan ibland. Vissa dagar känner jag att detta är den vackraste låten i världen.