Spaceless

Idag har varit en enda stor ful besvikelse.
Helt och alldeles rakt igenom.
Trots att det är ungefär sex timmar kvar till sängdags är jag inte säker på om jag vill spendera dem någon annan stans än framför Vit oleander, eller ens i vaket tillstånd. Mina framtidsutsikter sa mig att detta skulle bli en fin dag, eller varför inte den vackraste den här veckan. Jag hade så mycket livsenergi när väckarklockan ringde. 
Tji fick du, sa Gud när jag stigit in i klassrummet.
För två sekunder sedan pratade jag med en av de allra otrevligaste personer jag någonsin lagt energi på att slå numret till. Förstod hon inte att jag precis haft den sämsta dagen jag haft på många månader? Hon tog ingen liten ynklig artig notis om min hövliga presentation, mitt ödmjuka tonläge, mina förväntningar, som varit så ansträngande att få ur strupen. Det är sannerligen inte mitt fel om hennes bitterhet beror på en dålig dag, men om det är den sanna orsaken kunde vi varit ledsna tillsammans. Om man fräser åt folk får man inga vänner, ska jag säga till mina barn när jag blir vuxen.
Jag fick avbryta promenaden hem ungefär halvvägs, och då trodde jag inte mina sinnen riktigt fungerade. Detta var innan det otrevliga telefonsamtalet som en gång för alla övertygade mig om existensen av dålig karma. Sympati fanns verkligen inte att hämta på bussen, och framförallt inte från dess passagerare. Eller som Jonathan dikterar så fint; kvarteret nästan tömt på människor och känslor.
Allas känslor svämmar över litegrann, men de är kvarklistrade i ögonen eller klumpade halsen publikt. Lastbilschaufförer som tutade var inte den uppmuntran jag ville bli unnad när jag spatserade från hållplatsen hem. Om de bara kunde stannat kärran, fråga hur min dag varit, bjuda mig på te och kanske ge mig en kram, då hade jag förmodligen inte gett fönstret så hatiska blickar. Speciellt om de lyckats övertyga mig om att deras avsikter inte var andra än omtanke. Om jag blir lastbilschaufför när jag blir stor ska jag alltid ha te och visdomsord med mig. Alla som haft en dålig dag ska få känna på kärlek och humanitet.

Solen lyser och har gjort det till och från hela dagen, förutom den timme jag hann tillbringa utomhus, förmodligen den gråaste timmen idag. Det är inte riktigt rättvist. Jag har en tjock klump strax innanför tungan som antingen vill bli uppkastad i en hink, sublimerad till värmeånga, eller pressad ur ögonen som en tår eller två. Det är en psykisk klump. Psykologisk.

Min mamma sa precis: Alla morgondagens blommor gömmer sig i de frön du sår idag.
Hon har fått stå som mottagare för både mina aggressioner och ömkliga rop på närhet sedan vi strålade samman i eftermiddags. Jag har så mycket skuldkänslor som inte gör min sinnesstämning mer behaglig, för min mamma är den finaste som finns.  

Jag skulle valt en annan dag att se fram emot.

Visste ni att vi består av ungefär 80 procent stjärnstoft? Det står i vår biologibok och det är nästan så jag blir rörd. Poesi är ingenting jag vanligtvis förknippar med evolution. Det blir nog en fin dag i morgon.