Spaceless

Det finns så himla mycket fin musik, så fantastiskt vackra toner som får mig att vilja vända magen ut och in, stöna högt, tömma tårkanalerna och krampa på golvet. Varför inte? tänker jag ibland, när jag vandrar från busshållplatsen och får impulskänslor. Grannarna skulle ringa ungdomsvården, eller stirra på avstånd och sedan viska om konstiga tjejen på paralellgatan. Det är så det går till, därför slänger ingen vanligtvis sig på gatan i krampaktiga kärleksanfall.
Kanske, om världen eller bara mina kvarter, hade skrikit ut känslor överallt, kanske hade jag då tänkt precis tvärt om, och det hade bara bidragit till -alla tycker för synd om sig själva- lagen.
När jag kommer ner till busshållplatsen
- Hej vem är du mår du bra?
- Jag vaknade med en förskräcklig suktan efter mer sömn och vill mest dö på pricken. Hur mår du fast egentligen bryr jag mig inte ett piss om hur du mår?
- Jag mår så himla fint och skulle egentligen flyga till stan men glömde vingarna i garaget.
- Jag är så himla desperat efter flickvän men mamma säger att jag är gay.

Om alla pratade om sina känslor med alla skulle alla bli sårade hela tiden, eller kanske ingen. Vi skulle inte ha någonting att viska om, och vi skulle mista spänningen. Lite veka kanske vi skulle bli. - Tyck synd om mig - Känn som mig. Vi kanske skulle sitta i ringar i korridorerna och öva gruppkramar och hur man gör upp lägereld. Jag ser hippies i långa klänningar med rosor bakom öronen. Det kanske skulle vara så.

Jag såg teletubbies på tv i morse. Jag var passiv på bussen, glömde nycklarna hemma, ville slänga mig i ett hörn och gråta när jag märkte det. Ringde mamma och bad henne köra in med dem och ville slänga mig i ett hörn och gråta för jag saknade henne. En timma senare fick jag mina nycklar och ett blankt äpple, pussade mamma på kinden och ville slänga mig i ett hörn och gråta för världen varit så god mot mig.
Det regnade när jag skulle gå hem. Inte ösregnade, inte duggregnade, det regnade. Himlen har varit grå hela dagen. Och lik förbannat skulle jag lägga en timme och fyrtio minuter på promenaden som gav mig blöta kläder och köldskador, men en fantastiskt fin testund när jag klivit innanför dörren. Inte bara teet i efterhand var så fint med strapatsen, för ett par av de andra få människor som vistades utomhus på trottoarerna log mot mig i samförstånd, och jag log tillbaka samtidigt som jag gungade i takt till den där fantastiska musiken. Förmodligen var det vibbarna från sköna toner som fick mig att känna mig så upprymd, men jag svär på att de jag mötte också tyckte vi hade något gemensamt. Jag kände mig snyggast i världen.

Det jag ångrar mest av allt är det jag inte gjorde, och så får man egentligen inte skriva förrän man fyllt trettiofem. Kanske är det så för alla. Är det så?