Spaceless

Mitt förtroende till mina lärare är ungefär lika med noll om vi räknar på förståelsefaktor.
-Hej Anna. Jag har det stökigt i sinnet idag.
-Jasså. Räkna de här sidorna så ska du se att du förstår bättre.
Även om sådana stunder aldrig inträffat får blotta insikten mig att sakna Olle Reiz, som säkert suttit uppe hela natten om jag velat tömma mig på tårar. Han hade kommit med kloka råd och sagt något katchigt som -Livet kommer inte bli enklare Isabelle!
Jag har inget större behov av att måla upp mina livsvisioner för mina lärare, men generellt skulle det vara lika omöjligt att snacka psykiska problem som att kompromissa med provtidsändringar på ett snabbt och smidigt sätt, som inte innebär en predikan om vikten i deras ämnen.

Jag har en slang i magen, som visserligen är en pytteliten slang som ska mäta blod tusen gånger per dygn. Det värsta momentet i att få in den var att jag var tvungen att dra upp tröjan medan jag satt på en stol med låga jeans som pressar ut lunchen över kanten. Alla flickor har midjekomplex.

Vi har matteprov i morgon.
Ange exakt största och minsta värdet till funktionen f i intervallet -2,4<x<2 då f(x)=(e upphöjt till -x) gånger roten ur 2x + 5
Jag kan se ljuset, jag tänker gå mot det. I morgon vid den här tiden ska jag öva pranayama andning, le för mig själv, tänka tillbaka på tiden jag knappt hann äta kvällsmat. HAHAHA, ska jag tänka då. Jag klarade det!

Men det allra finaste i mitt liv just nu, det  är resan till skolan om morgnarna. Mitt musikaliska inre har vikt ut sig helt och hållet, gapar efter ärlig musik att svälja och drömma om. I morse tog jag en ingång som inte leder rakt in i människoansikten, vilket betyder att jag kunde vingla lite i trappan, blunda, andas djupt, låta kroppen fyllas av ren kärlek till Ok baby det är dags att vi ska vinna allt, och inhalera ny energi att sprida i morgonkorridoren. Jag var i Nirvana redan innan första biologilektionen. Där kunde jag inte stanna länge, för när man känner sig som vackrast i det inre finns det alltid vänner som sovit två timmar under natten och måste få medlidande av de snabbast tillgängliga. Jag kan inte klandra dem. Men jag sov fantastiskt bra i natt.

Jag har spelat piano i nästan sju år, och har precis ringt min pianolärare och gjort slut, för alltid eller bara för en stund. Det känns lite skönt, men egentligen känner jag mig som en urdrucken flaska. Tom i magen, lång trång hals, vikta knän. Jag släppte till och med en tår innan jag slog numret, tyst i kudden för jag ville inte erkänna att det har betytt en del i alla fall. Det är inte mycket jag har kvar i bruk sedan fjärde klass. Ett par vänner, nalle, piano. Jag kanske blir äldre?

Jag vill fortfarande att pappa ska föra talan när jag ska anmäla mig på vårdcentralen, jag vill att mamma beställer klipptid hos frisören, och är vi bortbjudna förväntar jag mig att få sitta tyst i ett hörn och le stolt när de talar om hur fantastiskt duktig jag är ur alla perspektiv. Jag kanske skulle börja sälja teckningar igen, de skulle säkert betala. Jag fixar inte vuxen.

En kopp kvidevitt och en apelsin framför brasan är det enda i hela världen jag vill syssla med nu. Brasan kommer förvandlas till tv så fort jag sätter foten i trappan, men jag lägger ingen större vikt vid den globala uppvärmningen just i kväll. Det skäms jag för, och jag skäms ännu mer över att, av de flera hundra elever som läser allt möjligt på skolan, har fyra personer valt miljökunskap. Jag, och två till från min egen klass. Alla kan inte förskjuta ansvaret till någon annan, vet ni. Inte jag heller. Och vi får absolut inte mörda jorden.

Sov väl kompisar. Jag ska bara bevisa att kedjeregeln kan skrivas dy/dx=dy/dz gånger dz/dx.