Spaceless

Den period i livet som jag befinner mig i just nu, idag, senaste veckan, eller kanske i flera månader, får mig att känna desperata behov av:
* Spontana telefonsamtal och impulssms
* Waynes
* Kvällspromenader
* En händelserik höst
* Givande konversationer
* Knäckebröd
* Ny musik
* Uppskattning

Och jag är så trött på att höra mig själv prata, vet alltid hur jag kommer uttrycka mig, med vilka tonlägen och vilket kroppsspråk, vilka ord jag kommer använda och hur jag kommer besvara eventuella motargument. Jag vet vilka åsikter jag har för jag har nämnt dem förut, och vill att någon ska säga till mig att Var tyst Isabelle, för nu ska jag lägga upp mitt liv och dess visioner för dig den närmaste timmen.
Ett annat stort behov är att få komma så långt ifrån Karlskrona som möjligt, och jag känner igen den önskan för den dyker upp ganska ofta. Framför allt tror jag det grundar sig i att alla tankar och känslor som lever i mitt huvud är i princip de samma varje dag, de tar olika vändningar beroende på humör och dagsupplevelser, men ämnena är beständiga och återkommer och cirkulerar som om hjärnan var en enda rondell utan avfarter. Och ibland är jag
så
förbannat
trött på mina tankar.
Att resa från stan är som att ömsa skinn, kan jag känna ibland, man får uppleva något nytt, stimulans, adrenalin, känna sig bortkommen men på väg mot någonting som kan ge en ny touch åt livet och resultera i fräscha minnen som inte bottnar i känslokval och konsekvenser.
Livet är ett hus - man kan bo bekvämt så länge man renoverar det!
eller
Livet är ett fiskespö - ibland får man napp!
eller
Livet är en campingplats - man vet aldrig vem som hamnar i tältet bredvid!
eller
Livet är en fiol - om man lär sig spela låter det fantastiskt.
Eller livet är ett höstlöv eller livet är en boll eller livet är en grusväg.
Men framförallt tror jag livet är vackert som tusan så länge vi inte är för trångsynta att gå med på det.
God natt :))