Spaceless

Ett av grannhusen kollar för mycket på tv och det har jag nämnt förut. Spänningscentrum skrek till lite när jag sträckte mig efter fjärrkontrollen och tryckte OFF precis innan den näst kommande Robinson timmen, men stunderna innan, när jag råkat överväga att i alla fall ha tvn på slog jag på mig själv lite och skämdes över mina tankebanor. Jag kom överrens med mig själv om att titta på reprisen. Grannarna däremot, de kollade Robsinson samtidigt som de ljusdekorerat hela övervåningen. Att de inte tog en biltur bara för nöjes skull.
Ni som inte stöttade Earth hour borde få stå och betrakta era fötter en stund, för även om energisparardelen skulle kunna skjutas upp till vilken timme som helst under livet, är det SYMBOLIKEN och värdet i att visa att någon vill göra nånting för att hjälpa världen, som är faktor NUMBER ONE. Vilken fest ni än var på, vad ni än såg på tv, ni kunde levt primitivt sextio minuter. Fyskäms och skamvrån.

Idag har varit en enda stor ful besvikelse.
Helt och alldeles rakt igenom.
Trots att det är ungefär sex timmar kvar till sängdags är jag inte säker på om jag vill spendera dem någon annan stans än framför Vit oleander, eller ens i vaket tillstånd. Mina framtidsutsikter sa mig att detta skulle bli en fin dag, eller varför inte den vackraste den här veckan. Jag hade så mycket livsenergi när väckarklockan ringde. 
Tji fick du, sa Gud när jag stigit in i klassrummet.
För två sekunder sedan pratade jag med en av de allra otrevligaste personer jag någonsin lagt energi på att slå numret till. Förstod hon inte att jag precis haft den sämsta dagen jag haft på många månader? Hon tog ingen liten ynklig artig notis om min hövliga presentation, mitt ödmjuka tonläge, mina förväntningar, som varit så ansträngande att få ur strupen. Det är sannerligen inte mitt fel om hennes bitterhet beror på en dålig dag, men om det är den sanna orsaken kunde vi varit ledsna tillsammans. Om man fräser åt folk får man inga vänner, ska jag säga till mina barn när jag blir vuxen.
Jag fick avbryta promenaden hem ungefär halvvägs, och då trodde jag inte mina sinnen riktigt fungerade. Detta var innan det otrevliga telefonsamtalet som en gång för alla övertygade mig om existensen av dålig karma. Sympati fanns verkligen inte att hämta på bussen, och framförallt inte från dess passagerare. Eller som Jonathan dikterar så fint; kvarteret nästan tömt på människor och känslor.
Allas känslor svämmar över litegrann, men de är kvarklistrade i ögonen eller klumpade halsen publikt. Lastbilschaufförer som tutade var inte den uppmuntran jag ville bli unnad när jag spatserade från hållplatsen hem. Om de bara kunde stannat kärran, fråga hur min dag varit, bjuda mig på te och kanske ge mig en kram, då hade jag förmodligen inte gett fönstret så hatiska blickar. Speciellt om de lyckats övertyga mig om att deras avsikter inte var andra än omtanke. Om jag blir lastbilschaufför när jag blir stor ska jag alltid ha te och visdomsord med mig. Alla som haft en dålig dag ska få känna på kärlek och humanitet.

Solen lyser och har gjort det till och från hela dagen, förutom den timme jag hann tillbringa utomhus, förmodligen den gråaste timmen idag. Det är inte riktigt rättvist. Jag har en tjock klump strax innanför tungan som antingen vill bli uppkastad i en hink, sublimerad till värmeånga, eller pressad ur ögonen som en tår eller två. Det är en psykisk klump. Psykologisk.

Min mamma sa precis: Alla morgondagens blommor gömmer sig i de frön du sår idag.
Hon har fått stå som mottagare för både mina aggressioner och ömkliga rop på närhet sedan vi strålade samman i eftermiddags. Jag har så mycket skuldkänslor som inte gör min sinnesstämning mer behaglig, för min mamma är den finaste som finns.  

Jag skulle valt en annan dag att se fram emot.

Mitt förtroende till mina lärare är ungefär lika med noll om vi räknar på förståelsefaktor.
-Hej Anna. Jag har det stökigt i sinnet idag.
-Jasså. Räkna de här sidorna så ska du se att du förstår bättre.
Även om sådana stunder aldrig inträffat får blotta insikten mig att sakna Olle Reiz, som säkert suttit uppe hela natten om jag velat tömma mig på tårar. Han hade kommit med kloka råd och sagt något katchigt som -Livet kommer inte bli enklare Isabelle!
Jag har inget större behov av att måla upp mina livsvisioner för mina lärare, men generellt skulle det vara lika omöjligt att snacka psykiska problem som att kompromissa med provtidsändringar på ett snabbt och smidigt sätt, som inte innebär en predikan om vikten i deras ämnen.

Jag har en slang i magen, som visserligen är en pytteliten slang som ska mäta blod tusen gånger per dygn. Det värsta momentet i att få in den var att jag var tvungen att dra upp tröjan medan jag satt på en stol med låga jeans som pressar ut lunchen över kanten. Alla flickor har midjekomplex.

Vi har matteprov i morgon.
Ange exakt största och minsta värdet till funktionen f i intervallet -2,4<x<2 då f(x)=(e upphöjt till -x) gånger roten ur 2x + 5
Jag kan se ljuset, jag tänker gå mot det. I morgon vid den här tiden ska jag öva pranayama andning, le för mig själv, tänka tillbaka på tiden jag knappt hann äta kvällsmat. HAHAHA, ska jag tänka då. Jag klarade det!

Men det allra finaste i mitt liv just nu, det  är resan till skolan om morgnarna. Mitt musikaliska inre har vikt ut sig helt och hållet, gapar efter ärlig musik att svälja och drömma om. I morse tog jag en ingång som inte leder rakt in i människoansikten, vilket betyder att jag kunde vingla lite i trappan, blunda, andas djupt, låta kroppen fyllas av ren kärlek till Ok baby det är dags att vi ska vinna allt, och inhalera ny energi att sprida i morgonkorridoren. Jag var i Nirvana redan innan första biologilektionen. Där kunde jag inte stanna länge, för när man känner sig som vackrast i det inre finns det alltid vänner som sovit två timmar under natten och måste få medlidande av de snabbast tillgängliga. Jag kan inte klandra dem. Men jag sov fantastiskt bra i natt.

Jag har spelat piano i nästan sju år, och har precis ringt min pianolärare och gjort slut, för alltid eller bara för en stund. Det känns lite skönt, men egentligen känner jag mig som en urdrucken flaska. Tom i magen, lång trång hals, vikta knän. Jag släppte till och med en tår innan jag slog numret, tyst i kudden för jag ville inte erkänna att det har betytt en del i alla fall. Det är inte mycket jag har kvar i bruk sedan fjärde klass. Ett par vänner, nalle, piano. Jag kanske blir äldre?

Jag vill fortfarande att pappa ska föra talan när jag ska anmäla mig på vårdcentralen, jag vill att mamma beställer klipptid hos frisören, och är vi bortbjudna förväntar jag mig att få sitta tyst i ett hörn och le stolt när de talar om hur fantastiskt duktig jag är ur alla perspektiv. Jag kanske skulle börja sälja teckningar igen, de skulle säkert betala. Jag fixar inte vuxen.

En kopp kvidevitt och en apelsin framför brasan är det enda i hela världen jag vill syssla med nu. Brasan kommer förvandlas till tv så fort jag sätter foten i trappan, men jag lägger ingen större vikt vid den globala uppvärmningen just i kväll. Det skäms jag för, och jag skäms ännu mer över att, av de flera hundra elever som läser allt möjligt på skolan, har fyra personer valt miljökunskap. Jag, och två till från min egen klass. Alla kan inte förskjuta ansvaret till någon annan, vet ni. Inte jag heller. Och vi får absolut inte mörda jorden.

Sov väl kompisar. Jag ska bara bevisa att kedjeregeln kan skrivas dy/dx=dy/dz gånger dz/dx.