Spaceless

Och jag sitter här med min saknad och skolångest och det inre som definierar Isabelle ikväll, och känner att jag definitivt upplevt vackrare stunder och finare sinnesstämningar. Alla obehagliga känslor har dragit sig samman och samlats som en fast och ful klump precis som ett adamsäpple i halsen och verkar trivas ganska bra. Synd för den klumpen, tänker jag då, för strax tänker jag bränna den med hundragradigt te och förtränga den med hjälp av en gräsmatta och knäckebröd, se om dessa faktorer lyckas bättre än en vilsen själ på internet. För trots allt är himlen blå ikväll, och egentligen finns det heller ingen anledning att använda frasen 'trots allt', för det 'allt' som ska representera alla svåra stunder, är nästan inte existerande, de är obefintliga, eller kanske bara oväsentliga. Jag vet inte om mina problem borde räknas som problem och känner mig lite dum när jag klagar för mycket inför vänner som egentligen inte orkar notera, för visst har jag sorger, men i vissa jämförelser kanske de inte är så revolutionerande. Å andra sidan ska man inte vara rädd att ta lite plats, vi är väl människor och har behov av att gräva ner oss i självömkan ibland. Vissa dagar känner jag att detta är den vackraste låten i världen.

Efter nio veckor på MAXI ICA Stormarknad kan jag meddela att idag har Isabelle arbetat sina sista timmar bakom mjölken den här sommaren, och en summering av vecka 25 till 33 kan vara att endast ungefär tjugo gånger har hon klivit upp ur sängen klockan fem för att dra det goda ur livet, packa upp risifrutti och laktosfri yoghurt naturell fetthalt 2,5%. Bara ett fåtal blåmärken orsakade av alla dessa mjölkvagnar pryder smalbenen, men desto fler rivsår efter alla miljoner kartonger jag försökt öppna och vika dominerar händerna. Att jag sett solen ungefär 60% (vild gissning) mindre än alla andra somrar gör inte så himla mycket, för det känns ganska fint att kunna kliva in på Waynes sisådär åtta gånger om dagen och inte behöva oroa sig för priserna på latteskummet. Dessutom har jag trivts alldeles utmärkt och därför tänker jag möta min kommande semester med öppna armar och inte ens reflektera över att den bara varar i fyra dagar innan det är dags att ta tag i atomerna och beräkna medelhastigheter i sal D114 igen, påbörja min sista hösttermin i Karlskrona, mitt sista läsår innan studenten. Så himla vuxen är jag!!!

Andreas, my man, my life, det enda min lilla insnöade hjärna klarar av att fokusera på på heltid, har släppt en ny låt som jag lyckades fånga på kassettband efter tre timmars konstant Rix fm, god help me. Att han även besöker Rix fm festival på både måndag såväl som torsdag gör inte situationen särksilt bekväm, för hade han bara kunnat fixa till sin hemsida så vanligt folk kan få någon slags inblick i vad som försiggår där bakom kulisserna, hade jag kanske haft en chans att ta mig dit, och då vill jag tro att jag inte klagat över huvud taget. Poängen är inte att se det negativa i tillvaron för, Andreas har släppt ny låt, det är början på någonting, det är början på, kanske livet, kanske nästa sommar, kanske en ny tidsepok, eller kanske bara en helt fantastisk platta. DET RÖR PÅ SIG!!!

ps. Jag gillar låten. Jag gillar den jättejättejättejättemycket.

Jag sitter här och väntar, kanske mest på att livet ska börja, och på något sätt tror jag att det är det datorer, tv, mobiler i huvudsak finns till för. Väntan på livet. Kanske är det det som är grunden till motviljan ibland, att jag helst av allt vill kasta modemet i väggen. När jag tror att jag försöker få tiden att gå snabbare medan jag väntar på att allt ska börja, då passerar den i stället tillsammans med allt som egentligen skulle hända om jag la laptopen ifrån mig.
Livet går
OBEMÄRKT
förbi.
Jag har nog kommit till en insikt trots allt.

Idag har jag inte gjort mycket, men jag tror att i min egen dagssituation är det ungefär det jag upplevt idag jag kallar för att leva, och jag behöver inte mycket mer än Wayne's, mor och far, promenad med vän, skaldjur och en chokladbit eller två för att känna att jag har placerat precis så mycket liv det fick plats i dagen. Det är underbart, och jag mår bra. Harmoni varar kanske inte föralltid, men idag, den här månaden, just nu och om en minut, känner jag att ett stilla sinne och en oviss framtid är vad jag behöver för att få balans i själen, och trots att jag skriver som om jag passerat fyrtio kan jag inte göra mycket åt att jag ibland stannar upp och tittar på träden.
Igår var jag och mor på promenad i skogen, stod på en bro och studerade en igenväxt bäck. Det kommer förbi ett rådjur och vi stirrar och det stirrar tillbaka och går iväg efter någon minut. Sedan börjar vi prata miljö. Jag tycker det är ganska faschinerande att trots alla våra sprängningar, skogsskövlingar, luftföroreningar och vår allmänna misshandling av planeten, finns det andra system som faktiskt fungerar och går runt, som snällt anpassar sig till människans storhetsvansinne. Och är det inte på tiden att vi kanske lägger armen om älgarna och ber om förlåtelse, berättar att vi lägger ner våra fabriker och flyttar ut i skogen med dem så fort vi städat upp efter tiden-det-tog-att-förstå. Ni vet väl, att vi kan inte bygga fler höghus om det inte finns en jord att placera dem på? Jag läste i svd idag att 'djuren vi äter är smartare än vi tror'. Lite senare i artikeln står det bland annat att 'djur har känslor', och då tuggar jag müslin dubbelt så snabbt, för det finns väl inte en själ i världen som lever i tron att djur inte har känslor?
JAG
BLIR
ARG
Och mest blir jag RÄDD och tänker att jag överskattat mänskligheten något så fruktansvärt. Men egentligen tror jag att jag underskattar andra individer och där hamnar jag i en svacka och vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp. I alla fall beskriver de, att korna njuter när de lägger sig för att sola i solen. Och vad trodde ni innan? frågar jag mig själv. Att de låg i solen för att de av en händelse åkat trilla omkull av värmeslag?
OH
MY
GOD
Och jag vill bara ta mig själv i kragen och be alla göra likadant, RÄDDA VÄRLDEN vill jag skrika, för vi mördar både oss själva, djuren, gräset och alla fina fina dagar med vårat maktbegär. Vi expanderar, tar ingen hänsyn, och eftersom vi bevisligen har tagit/stulit/fått makten över allt annat levande är det vår SKYLDIGHET att se till att det finns en framtid, inte bara för industrin och människans intresse. Varför skäms vi inte? What are we doing hello??? Varför sitter jag vid datorn?? DET BORDE VARA SÅ FÖRBJUDET. ALLT BORDE VARA SÅ FÖRBJUDET. Åt skogen med mänskliga rättigheter, tänker jag ibland, för vilka rättigheter kan vi unna oss när vi står där med ingenting förutom grus och betong under våra fötter, kippar efter ren luft bland avgaserna och ber de sista bönerna innan vi faller och återlämnar jorden i händerna på de starkast kvarlevande organismerna? Ska det verkligen inte vara förrän då planeten får en ny ärlig chans att blomstra, leva igen? Evolutionen har ju försett oss med ett djupt rotat samvete, varför kan vi inte använda det? Rena det? Det finns inget viktigare än miljö, ingenting, och vi kan inte lämna ansvaret åt de som orkar studera, för det är inte bara de lärda som ska få promenera här. Jag förstår inte ibland, förstår ingenting.



Från ett ämne till ett annat är det tre exakta år sedan jag stod på Sparregården, redo för mitt livs upplevelse, upplevde mitt livs upplevelse, blev tom efter mitt livs upplevelse. Jag såg Andreas för första gången. Tre år sedan alltså. Jag förstår fortfarande ingenting.