Spaceless

En gång, för fem dagar sedan sisådär, åkte Isabelle till Jönköping med Linda för att få i sig lite vackra toner från den allra ljuvaste av röster, och mest bedårande av kvinnor som går att finna på både internet och i resten av världen skulle jag nästan tro. Klubben var präglad av det där lugnet som man skulle känna, och folket var präglat av så många mysiga inställningar. Sparrow spelade högt och bra, och Simon spelade känslosamt och svenskt. Jennie Abrahamson spelade sådär vackert ni vet, så håren reser sig i nacken och man får lite kyliga känslor i armarna av alla de där fina fina rysningarna. När Jennie mellansnackar gör hon det tyst och blygsamt, men alla skrattar hejdlöst för hon är fyndig och harmlös med vettiga åsikter och lättsamma skämt. Nu blire ös, sa hon när hon stämde gitarren för Why did I leave home, men annars skulle vi bara få höra godnatt visor. March i säng var några av hennes sista ord innan hon lämnade den lilla upphöjningen i golvet som lutade efter sin tid som biografgolv. Eftersom Jennie är så himla fin tyckte alla, så klappade vi vidare och hon kom in och sjöng en osläppt låt, hennes mammas favoritlåt. Linda och jag pratade med Jennie som hade ont i magen, och Tina som fått igång stället tyckte vi kunde hänga i sofforna istället för att sitta på parkbänkar och frysa i väntan på skjutsen som kom ända från Åseda=snäll skjuts tyckte en som hette Olof. Vi ville stanna för allting var så bra som bra kan bli i några halvskitiga renoverade lokaler. Jennie som skulle byta om kom tillbaka och satte sig på ett par mjuka puffar som knappt gick att sitta på alls utan att man ramlade baklänges, för det hade jag redan kontrollerat. Det var mysigt. När hon skulle till hotellet fick vi mer sällskap och myspiller, och när dessa sedan skulle kila iväg en sväng för att lämna musikgrejsen fick vi stanna och känna lugnet alldeles ensamma i en gammal biograf med pengakassan rakt framför ögonen på oss. De trodde de skulle hinna tillbaka innan vi åkte, men om det inte blev så skulle vi mest gå ut och skjuta igen dörren tills den klickade och låste sig. Vi gick en stund efter och fick söka oss ner till tågstationen genom Jönköpingsgator under den svarta himlen för skjutsen. Vi sussade lite i bilen.



Nästa dag vaknade vi i dubbelsängen och Molly slickade mig på näsan. Finaste hunden säger jag då. Dagens största missioner och mål var att skriva Andreastexter på linnen och att fixa den traditionella Andreastårtan. Kläderna blev bra men aningens osymmetriska. Tårtan blev av pannkakor och god som attans, men snäppet mindre glamorös än de tidigare. Ballongerna från dagen då vi hejade på One love i mello i februari hängde fortfarande kvar i Lindas tak, men hon skulle ta bort dem efter detta sa hon. Söndag blev mest åt att fortsätta det nya Andreasspelet, men det blev inte ens lite färdigt den här gången heller. Linda skulle jobba så jag fick en stund i solen i parken innan jag själv skulle ta bussen in till Växjö för att kliva på det dyra dyra tåget som skulle ta mig hem till hus och måndag. Så himla fin helg, precis som såna här helger brukar bli. Pussandlove