Spaceless

Idag har jag blivit upplyst om att min sommar kommer innehålla tämligen mycket men önskat arbete som medför uppbokade dagar och noll tid för alla efterlängtade resor runt Sverige. Gladast är jag åt jobbet men det är klart som tusan att ingen är särskillt upphetsad över att behöva spendera hela sista sommarlovet innan student och högskola på hemmaplan med en fritid som innefattar bilddagbok med information om hur fantastiskt roligt alla obetalda haft det i helgen.
Å andra sidan kommer jag bli en fantastiskt erfaren kvinna med köldskador och bullmage och en stadig grund för nästa års landskapsflykt, för kompisar, när jag checkar ut från nv och har lyckats packa ihop leksakslådan och Andreasväggarna är det bye bye Blekinge. Framtiden får mig att tappa andan och jag tror den skrämmer mig mer än spökena nedan, men även farhågor kan ha ljusa sidor, precis som gengångarna, som än så länge inte varit speciellt påträngande. Åldrandet försöker jag se som första chansen på hundra år att få lämna Karlskrona, som är jättevackert på alla sätt men ändå får mig att rysa ner i hårfästet.

I morgon ska jag sitta fyra timmar med ett nationellt prov Matte D
Min picknickkorgslista:
Turkisk peppar
Belgisk choklad
Fruktsallad
Banan
Gaffel
Servetter
Te
Vatten

Det kommer gå bra på olika sätt.

En parentes är att varje gång jag försöker författa ett inlägg gör jag mitt bästa för att inte inleda alla stycken med Jag. Det går egentligen inte så bra, för resultaten är ansträngda och inte äkta, och ibland brister det, vilket ni kan kontrollera själva, titta bara på föregående inlägg. Efter närmare funderingar kommer jag på att jag inte har så mycket annat att skriva än om mig själv, och om inte annat är det mina åsikter och ordet jag måste användas i vilket fall som helst. Sov väl. :)

Ser på Det okända ibland och ångrar det alltid bittert i efterhand. Ibland blir jag så rädd så jag fryser ovillkorligt och vet inte om det är möjligt att inte tro på spöken samtidigt som jag inte kan somna för jag tror de står vid sängkanten. Jag föreställer mig att, om jag bara vrider huvudet lite åt vänster, kommer hon ligga bredvid och titta mig i ögonen, säga Det spelar ingen roll hur mycket du skriker för jag kommer aldrig lämna dig. Le mörkt och inte flytta på sig förrän jag somnar eller solen går upp och hon bleknar bort.
Spöken är jag så mycket räddare för än någon haj i något hav eller någon nattgäst i hoglands park, och det är väl förklarligt, för inga läroböcker om evolution eller relativitetsteorier nämner ens möjligheten att onaturliga väsen kan existera. Om det dyker upp en vålnad vid fönstret mitt i natten har vi ingen riktig aning om hur vi ska försvara oss för spöket i sig kan liksom inte finnas över huvud taget. Kanske ska ha dammsugaren under huvudkudden, korsorden säger att de skrämmer dem.
Att människorna i programmet alltid påstår att "De egentligen inte är rädda för spöket utan bara vill veta vad det vill" tror jag så mycket jag vill på, men klart som tusan att ingen sover lugnt efter att de just blivit väckta av skuggor som pekar på stugor i skogen.





Om två minuter är det Robinson och jag är peppad till miljonen.
Heja Anna eller Lukas I say!

Jag har målat upp mitt drömscenario för artonårsfirande.
Ett café, tänk trägolv, stenväggar, värmeljus och bokhyllor.
Borden ska vara runda och runt dem finns bruna fotöljer. Några soffor i en ring.
Det ska finnas en scen och på den ska det stå musiker med en ljudnivå som tillåter att folk både lyssnar och låter bli. De som spelar ska sprida glädje även till människor som tror att de inte hör. Jag vill att Simon ska stå där och han ska sjunga Dolores minst hundra gånger. Andreas skulle inte riktigt funka för då skulle jag inte kunna fokusera på annat än hans närvaro i rummet, förlora lite av mig själv.
Någon ska spela lite piano, en annan gitarr, och vid bardisken ska det säljas te och latte och kanske oboy. Grundkonceptet för kvällen ska vara trevligt och lättsinnigt umgänge som inte påverkats av påverkan, berusning tillåts av koffein. Det här kan ni ju skriva upp, för i present vill jag ha tekannor, brevpapper, böcker, såpbubblor, fulla stämpelkort från waynes, fina skivor, en biljett och sällskap till(fast egentligen vill jag inte gå eller ens komma i närheten av ingången men jag har inget riktigt val) 

Även om tanken är orealistisk på många sätt så är den jättefin.

I morse vaknade jag klockan elva och kände mig sliten med en rinnande näsa och ett tjockt huvud.

Då bad jag mamma göra en latte åt mig.
Ja självklart, svarade hon. Och så strödde hon kanel på skummet för hon vet att jag tycker om det.
Jag plockade fram mixern och gjorde min mirakelsmoothie.