Spaceless

Ni kanske har fått höra om mina fina dagar tillräckligt många gånger, och hellre vill läsa om, kanske pilfinkar eller krig i världen, men mina avsikter är ändå att berätta om en alldeles fantastisk morgon i solen-efter-regnet. Skolan hade sagt att jag inte behövde infinna mig förrän tio i elva, fast egentligen halv tolv, och trots att jag redan ställt alarmet en timme tidigare än nödvändigt vaknade jag med fåglar i hjärtat ytterligare en halvtimme före väckarklockan, och sprang ner och vispade pannkakssmet. Den fick sedan vila tillsammans med nyskuren fruktsallad i kylskåpet, för jag kände att det inte var dags att äta riktigt än, måste suga på hungern, längta efter. Så efter klädval och hårplattning tog jag min meditativa bok och läste om gränslös kärlek i solen på altanen. När jag blivit alldeles lagom och lite för morgonberusad stekte jag mina första perfekta pannkakor i hela mitt liv, och dukade frukt och sylt på trädgårdsbordet. Jag hann läsa lite mer om motstånd och tolerans och lärde mig att orsaken till lidande är begär, tyckte det var så sant att jag hann cykla till skolan utan att börja reflektera över världsfreden.
En inbyggd påminnelse är den enkla insikten att du så snart du känner dig det minsta olycklig vet att du tappat bort nuet.
Väl i plugget kunde jag nästan, indirekt, vända hem till kemi på gräsmattan igen.
Jag har försökt att inte begära idag, samtidigt som jag hållit fast i nuet, och inte för att det vanligtvis krävs särskilt mycket för att jag ska inse att jag har det förbannat bra, men idag har jag inte varit det minsta
ledsen
alls.