Spaceless

Och så säger alla grattis på namnsdagen åt Andreas!

Jag skrev det på bilddagboken, att något av det finaste med julen måste vara att de allra flesta har samma traditioner i hemmet, samma julskivor i cdstället, samma julbak, samma pynt i fönstren, samma spänning i kroppen, och det ger oss möjlighet att mysa tillsammans på samma nivå under julväntan. Vi bakade lussekatter igår, för att ha första adventsfika till idag. Första advent folks. Trots att det känns lite b att december inte kommer förrän om tre timmar. Men min stjärna som är likadan som alla andras stjärnor, som jag haft i fönstret varje jul så länge jag kan vrida tillbaka minnet, den hänger i fönstret även i år. Kyrkan som spelar stilla natt, som till och med är äldre än stjärnan, den står strax framför. Vi tände första ljuset i adventsljusstaken i morse, och vi har fikat lussebullar och sjungit till absolute christmas, ungefär som väldigt många andra gjort i helgen. Precis så det ska vara, och precis lika fin som min jul ska bli tänker alla andra att deras jul ska bli, men ändå vet jag att min jul kommer bli lite finare än alla andras, åtminstone ur mina perspektiv. 
Jag kan nog ta upp listor högre än alperna tillsammans om jul, dess hysterier och fina sidor. Men om vi bortser från allt det mysiga som skett i helgen så kan jag meddela att större delen av i dag ägnats åt biologi, för även om nedräkningen till jul nästan är lika fint som julafton själv, betyder det inte att skola tycker vi ska få räkna problemlösa dagar. Det jag har att klaga på är, förutom skolarbete, julkalendern, som jag inte alls har några högre förväntningar på. Julkalendern ska handla om små barn i snö som av någon anledning tror att julen kommer gå i små spillror. Det ska vara fint men seriöst, och tomten ska inte dö eller finnas i flera exemplar. En tomte, ett ensamt barn, tindrande stjärnor och snödrivor. Något åt det hållet. Inte sanslösa hysteriska fåniga komedier, om ni förstår hur jag menar.
Men jul är mer än tv så det är ett bekymmer som inte ens är värt att nämna och jag undrar lite varför jag lät det ta plats över huvud taget. Årets julklappskris har inletts men kommer lösa sig till slut för det gör det alltid. Första december i morgon. SKÅL!!

Att de inte gör någonting åt hemsidan nu när de ändå ansträngt sig att fixa en helt ny, är ett störmoment som inte har någonting med decemberkänslor att göra. Fortfarande kan man inte redigera profilen, ladda upp bilder, eller viktigast av allt; Radera användare som det finns för många av. >< Och inga förbannade videoklipp kommer varje vecka heller. Klart att det inte förvånar mig, men en viss aktivitet finns ju fortfarande, även om det märks att uppdateringarna halkar lite efter. Allt är förlåtet vid nästa upddate, och om inte tidigare om tretton dagar. Även i dag för att han har namnsdag, och även imorgon för att december stampar av. Sov sött.

Yogan är inställd i dag, vilket är bra i praktiken eftersom det blir mer tid över till alla sjuka skolarbeten som ska genomföras innan vi går till julvila. Å andra sidan retade det upp sinnet lite, speciellt med tanke på att jag planerat in att avstå från det på torsdag för att just få tid till alla feta studier. Jag är körd i kemin, riktigt överkörd alltså, men annars ska jag slå högt. Ibland och ganska ofta undrar jag vad meningen med prestationsångest och tjocka skolböcker är, och förstår att, för att samhället ska fungera så bra som det gör måste det finnas folk inom alla kategorier. Men om lastbilarna bryter hastighetsgränsen mer än vanligt i morgon när jag ska korsa gatan, och min egen reaktionsförmåga är ovanligt borta i svängen, då kanske mina ansträngningar och brist på fritid inte tjänat något till över huvud taget. Om jag står vid Fisken och vickar lite på tårna en kall sommarkväll, och blir erbjuden ett femmiljonerskontrakt som skomodell för att jag har så fruktat vackra fötter, då hade jag kunnat ägna mina biologifyllda kvällar åt djungelvrål och pärlplattor på altanen. Visst är det mitt eget val att jag tog mig an min linje, och vi satt just härom dagen och pratade om hur glada vi var att vi valt som vi gjort. Det känns bra att jag orkat ta tag i mina hjärnceller och, i alla fall försöker, jobba för någon slags kunskapsnivå som ska hjälpa samhället på det sätt jag anser vara det sundaste. Jag var ganska klar med att inte välja någonting som skulle göra de tre följande åren till en dans på gräs, och sedan hoppas på att någon ska rycka tag i mig en dag och berätta att jag är med i MTV:s boilingpoints och just vunnit trettio miljoner att spendera på livet. Jag vet inte vad som är rätt och bäst. Att leva bekymmersfritt utan läxor och betungande uppgifter, eller slita som en älg och ständigt jobba uppåt.
'Det är mitt liv', kan man säga, 'och jag ska bara ha kul.'
Jag vet inte om jag tycker det är rättvist, att enbart leva utifrån sig själv och sina vänner och inte lyfta ett finger, eller mer än en krona från plånboken, för att se till att östersjön inte blir övergödd på grund av våra nöjesaktiviteter, varmvattenduschar, femfilers bilvägar, tvlicenser. Som människor har vi ändå fått ett slags samvete, vi vet att vi konstant leder jorden mot en ful tid, ändå är vi inte på långa vägar beredda på att skrota alla privatbilar och enbart leva på kollektivtrafik. Det skulle vara en ganska fair deal ändå tycker jag.
Jag vet inte vad som är vettigast. Jag kan satsa på mitt eget välmående, jag kan satsa på världens välmående, och självklart både och. Jag tror det är värt sina uppoffringar, om man ser till att jobba för en bättre framtid för alla. Just i miljöfrågor tror jag inte riktigt på att stänga av datorn när vi inte använder den skulle kunna bidra till en vändning i ekosystemen. Dumpa elektriciteten, det är min melodi, men det skulle inte riktigt funka, varken i fantasin eller praktiken. Vi vill inte det, jag vill inte det. Riktigt så stora förändringar kanske inte är nödvändiga, men kanske ändå. Mina biologikurser har inte sträckt sig så här långt ännu. I alla fall skulle vi aldrig kunna ge upp våra framsteg och erövringar för att se till att vi stoppar växthuseffekter and shit, även om vi redan har det intryckta i pannan, att vi leder både jorden, men framför allt oss själva, till en ganska säker död. Det rör ju inte oss, vi lever ändå inte när detta skulle inträffa, det är vår inställning.
Jag vet inte vad jag vill. Jag vet ingenting. Jag skulle nog gärna isolera mig i en liten brun rutten stuga i skogen ett år, leva på naturtillgångar och sparpengar. Försöka vara lite kreativ, skriva böcker, måla tavlor, laga god mat, somna i gräset framför stugan med vildkaniner i famnen och stjärnor i ögonen. Samvetet skulle vara min livskamrat och musiken skapas inspirerad av fåglarna som visslar i fönstret om morgnarna. Ibland skulle jag plocka fram min bok-om-hur-vyn-kan-bli-vackrare, och planera min revolutionerande återkomst till samhället när året närmar sig slutet. Jag skulle rädda världen med min rofyllda sinneststämning och sunda inställning till allas åsikter. 
Jag gillar världen, det gör jag riktigt hårt, det är inte det jag vill motbevisa med inlägget. Grejen var om det var värt att slita rumpan av sig för att skaffa sig betyg nog att söka de eftertraktade utbildningarna som kan få en att nå någon slags tron människan byggt upp med hjälp av sina metoder och tekniker. Jag tror nog det är det. Det ÄR det PUNKT. Det är snuskigt tufft vad vi har åstadkommit tillsammans på jorden ändå, både positivt och negativt. Bajs jag är djup alltså.