Spaceless

Som alla andra har jag inget speciellt att ta upp men vet att idag-har-jag inlägg inte är aktuellt. Jag vet inte varför jag bloggar över huvudtaget längre, och än mindre tror jag folk tar sig tid att titta igenom alla texter. Grundidén var att uppdatera om Andreas, skriva om allt runt honom, och visst försöker jag men jag tvivlar ändå på att det är det alla vill läsa. Personer jag känner privat bryr sig inte om Andreas, och Andreasbekanta hänger på johnson.net lika mycket som jag och behöver inte upprepad fakta här. Jag är så jante. Egentligen hatar jag jante och därför lägger jag ner det punkt nu.
Mina favoritbloggar är de som bortser lite från det konkreta, och min älsklingsblogg tillhör någon jag aldrig snackat med. Han är vuxen och han är kändis och han heter inte Andreas, men han snackar om sin vardag och han reflekterar och han har åsikter, han är grammatisk korrekt nästan alltid, och han är dessutom i grund och botten helt nere på jorden med sina sarkastiska utlåtanden. Det är så snuskigt ovanligt i internetvärlden.
Jag kan så himla mycket. Jag vet att f '(x)=3 + 9x² - 10x om f(x)=3x + 3x³- 5x² - 4,

men beroende på ålder så kan det ibland vara revolutionerande att kunna roten ur 16. Jag vet inte hur frisörerna klipper hår eller hur smilarna kan tänka tanken att gå smil för att idrotta frivilligt, men jag vet vad pappa kommer säga nästa gång han kommer upp för trappan, och jag kan både fjälluggla och berguv på latin. Det är nästan världens härligaste tanke, att känna att någonstans innanför hud och porer finns i alla fall en gnutta kunskap som kan bevisa att jag inte är alldeles borta med vinden. Det finns faktorer som talar till att jag inte är helt sane också, och så är vi väl alla uppbyggda.
När jag sa att det var världens härligaste tanke att känna sig vettig, då var jag inte seriös till 100%, men det förstår de flesta. En annan av världens bästa sinnesstämningar är må-bra-känslan, och jag känner mig patetisk om jag snyftar över detaljer som egentligen inte har någonting med världsordningen att göra. Helt realistiskt och i stort sett, jag har ingenting att vara ledsen över. Att försöka skriva om människor i allmänhet är en konst i sig, för i brist på egna erfarenheter och andra synsätt än mina individuella, är det ganska svårt att dra slutsatser om hur folk tänker och handlar när de hamnar i situationer jag själv försökt dra synonymer till. De kanske reagerar på ett helt annat sätt med helt motsatt effekt. Effekt = Energi dividerat med Tid, så vi säger att jag är riktigt trött i tänkandets stund, och jag har ungefär två sekunder på mig att fatta ett beslut, då blir det nästan ingen energi delat med nästan ingen tid = nästan ingen effekt. Om vi drar ut på tiden, och ger mig 60 sekunder i stället, blir effekten ännu mindre, men det är nog inte till känslor och beslut man ska använda formeln egentligen.

Det är tisdag, and we all know what that means. Och kom inte och säg att ni ska ägna tv-kvällen åt Dom kallar oss artister, eller Grey's anatomy, eller vad tusan de sänder samma tid som House. Förutom mina yogastunder och fikapauser är House veckornas höjdpunkt, och än så länge har jag lyckats ta vara på dem och inte kolla avsnitten i förväg. Jag har möjlighet till det. Tv och internet styr mitt liv säger jag ibland, men det är faktiskt inte sant. Trots att jag absolut säger emot mig själv i stycket ovan. Jag ska slita mig från tangentbordet nu, för jag ska duscha och dansa till mina kassettband som är något av det finaste som finns. Banden med låtarna som gjorde barndomen glad när den var sur. Kom med nu ska vi gå ut på tramp gå ut på tramp gå ut på tramp! Ta korg och kniv vi ska plocka svamp ska plocka svamp ska plocka svamp!