Spaceless

Ibland tror jag att jag är så himla intelligent, smartare än de flesta, med de enda rätta livsversionerna. Oftast är jag beredd att hålla med mig själv, men vid andra tillfällen, när det händer grejer man inte alltid önskar skulle hända, eller när himlen ler mot mig och plötsligt bestämmer sig för att jag inte förtjänar det, när jag i efterhand förstår hur fel det blev helt i onödan, då kan jag bli efterklok och inse att jag kanske behöver lära mig ett och annat.
Jag har under kort tid träffat två människor som jag i vanliga fall skulle titta väldigt snett på, den ena med alkohol som motiv, den andre möjligtvis detsamma, men förmodligen bara en kroppslig förändring som gör att han inte agerar precis som alla andra. Den första satt med mig på marken och sa kloka ord och berättade om egna livserfarenheter, försäkrade mig om att livet inte alltid är lätt och att man måste snyta näsan ibland för att kunna återuppstå. Innan hon gick fick jag en puss i pannan. Den andre lät mig gå före på bussen och slog sig sedan ner bredvid, talade om för mig att godhet inte växer på träd, att det är guld värt. Du ser ut att vara en positiv människa, sa han, och om jag såg honom på gatan någon gång och bara ville prata, prata om vad som helst, då fanns han där för mig. Han skakade min hand och steg av bussen, tyckte det var trevligt att ha fått träffa mig. Jag tycker nästan lite synd om mig själv, som nedvärderat dessa människor, försöker förstå hur jag kan vara så trångsynt. Det är kanske konstigt, men inte fel på något sätt, att de dök upp ungefär precis när jag aldrig skulle ha hjärta att avvisa sällskapet, och jag tror att jag själv kanske var i behov av det. De underskattade kanske borde vara de mest uppskattade, och sådan omtänksamhet från främmande människor har jag aldrig upplevt förut, det gör mig så rörd, lite känslosam.