Spaceless

Den period i livet som jag befinner mig i just nu, idag, senaste veckan, eller kanske i flera månader, får mig att känna desperata behov av:
* Spontana telefonsamtal och impulssms
* Waynes
* Kvällspromenader
* En händelserik höst
* Givande konversationer
* Knäckebröd
* Ny musik
* Uppskattning

Och jag är så trött på att höra mig själv prata, vet alltid hur jag kommer uttrycka mig, med vilka tonlägen och vilket kroppsspråk, vilka ord jag kommer använda och hur jag kommer besvara eventuella motargument. Jag vet vilka åsikter jag har för jag har nämnt dem förut, och vill att någon ska säga till mig att Var tyst Isabelle, för nu ska jag lägga upp mitt liv och dess visioner för dig den närmaste timmen.
Ett annat stort behov är att få komma så långt ifrån Karlskrona som möjligt, och jag känner igen den önskan för den dyker upp ganska ofta. Framför allt tror jag det grundar sig i att alla tankar och känslor som lever i mitt huvud är i princip de samma varje dag, de tar olika vändningar beroende på humör och dagsupplevelser, men ämnena är beständiga och återkommer och cirkulerar som om hjärnan var en enda rondell utan avfarter. Och ibland är jag
så
förbannat
trött på mina tankar.
Att resa från stan är som att ömsa skinn, kan jag känna ibland, man får uppleva något nytt, stimulans, adrenalin, känna sig bortkommen men på väg mot någonting som kan ge en ny touch åt livet och resultera i fräscha minnen som inte bottnar i känslokval och konsekvenser.
Livet är ett hus - man kan bo bekvämt så länge man renoverar det!
eller
Livet är ett fiskespö - ibland får man napp!
eller
Livet är en campingplats - man vet aldrig vem som hamnar i tältet bredvid!
eller
Livet är en fiol - om man lär sig spela låter det fantastiskt.
Eller livet är ett höstlöv eller livet är en boll eller livet är en grusväg.
Men framförallt tror jag livet är vackert som tusan så länge vi inte är för trångsynta att gå med på det.
God natt :))

Idag log jag när jag gick min kvällspromenad, och det finns några få personer som jag önskar hade sett mig. Jag ville att de skulle se mig för att jag log på grund av dem ikväll, för att de är fina människor som förtjänar att veta om att deras tankar, ord och leenden betyder någonting, att de betyder mycket mer än de tror. Jag skulle ligga en vecka bredvid dem på berg om de var i behov av det, jag vill att de ska veta det, jag tror inte de förstår det. Ibland vill jag att hela världen ska läsa min blogg så de kan analysera mina tankar, skicka blommor när jag behöver kärlek, lämna några visdomsord när jag är vilsen, ignorera mig när jag är naiv. Ibland vill jag inte att någon någonsin ska läsa min blogg.

:):)

Egentligen tänkte jag inleda med en fråga, fråga om ni också haft dagar ni känt er mer än måttligt oglamorösa, inte känt er riktigt värda att representera ert familjenamn, känt er absolut fulast, äckligast, fetast i hela den för dagen förbannat vida världen. Men sen tänkte jag att eftersom det inte bara är jag som är människa är det en ganska dum fråga, och jag tar för givet att alla vet precis hur det känns.
Idag har jag haft en sån dag.
Eftersom idag är den absolut längsta dagen att spendera innanför skolväggarna, och också innehåller lektioner med människor som faktiskt inte lägger märke till en varje dag, kom den tämligen, fruktansvärt och så typiskt olägligt, och jag har helst velat krypa ihop i ett hörn för att dölja ansiktet och slippa konfrontera vänner i klassrum, korridorer och matsalar. Jag vet att känslan mest blev en följd av fukten i luften i morse, och jag svär på att jag var jättevacker innan jag trampade trettiofem minuter till skolan och både hår och hud fick form och färg. Tacken för att man tänker på hälsan, miljön, är att få gå runt och känna sig som en svettpöl nio timmar. När jag skulle cykla hem tutade en bil, jag stannade inte vid övergångsstället och väntade på den att passera före mig. Det enda rätta vore att bilen stannade för mig, det är trots allt jag som står för ansträngningen.

Igår däremot, ni skulle sett mig då. Ni skulle fallit till marken, blivit bländade av skenet, kysst mina svarta skor, för så snygg har jag inte varit sen senast jag tog bussen. På toppen av världen var jag, och ironiskt nog varade skoldagen bara en och en halv timme.

För fyrtiofem minuter sedan ungefär, satt jag i soffan framför tvn och kunde inte riktigt följa med i handlingen, halvsov och höll på att välta allt mitt fina vita te över fula vita soffan (what a shame). Jag drog hornen av tjuren och klampade upp för trappan med beslut om att borsta tänderna med turbo och slänga mig i sängen så fort jag dragit kläderna över huvudet. När tandkrämen lämnat munnen har jag inte längre den minsta lust att lägga mig under täcket. Plötsligt vill jag ut och bestiga berg, ta en take away och springa i parker med någon som precis upplever samma adrenalinvåg. Nu kan jag ju inte sova, tänker jag, inte heller läsa den där fina boken jag längtat efter hela dagen. Jag sätter mig och bloggar om min fuldag i stället, bestämmer jag, och här sitter jag nu och vill mest av allt att någon ska impulsringa och be mig komma ut och dansa hela natten. Det är också någonting som är sådär, riktigt typiskt, ironiskt.

Men det absolut vackraste som hänt idag var att jag startade internet och förväntade mig det vanliga 'sidan kan inte visas' sedan johnson.com upphört att existera. Och det händer någonting, en låt som spelas, ny design och text och NYTT LIV tränger sig in i mina ögon och öron och jag känner att NU äntligen KANSKE att det finns hopp för en aktiv framtid, i alla fall ett tag och en stund. Nya sidan är så himla fin, så himla mycket finare än den senaste som mest kan beskrivas som fiasko, sten, betong och stål. Jag saknar forumen och det gamla upplägget, det som fanns innan steril-vit-ironface-skärm, men jag gillar det nya ändå, trots att den saknar sweetest temptation - fools like us videon. Jag gillar den så himla mycket, så himla himla fint fint fint fint åååååååh nu spårar jag igen och det är inte meningen men säkert ok baby ok baby det är dags DAGS ATT VI SKA VINNA ALLT
GODNATT