Spaceless

Det här med uppdatering är så knepigt. Dessutom måste inlägg bli publicerbara, och sådana tillfällen kommer bara när hjärnan går på högvarv; extas eller depression.
Hela känslofenomenet är beundransvärt och ganska knepigt det också. En timma efter jag kommit hem igår gled jag långsamt ner på sängen och tänkte att jag lika gärna kunde kräkas hela natten, eller varför inte isolera mig i en kall mörk grotta resten av livet. Två timmar senare slängde jag mig ner på samma säng och kunde inte sluta le mot taket. Jag var exalterad, för jag skulle få spela Freddi Fisk, och det hade inte jag gjort på sex år. Jag hade en så himla fin kväll igår i övrigt, och klockan åtta, efter Freddi, müsli och morgondagsplanering, var jag tandborstad och färdig, och gick till sängs och läste fin bok till jag somnade till tio. Utvilad och frukostäten var jag på morgonen inte alls peppad för framtiden, men mitt under kemiprovet tittade solen fram i fönstret och jag hade nog kunnat spränga väggarna med mina bubblande magkänslor om jag bara fått ge utlopp för Efterfest. Jag tänkte på Magnus Uggla hela provtiden. Jag fick inte sjunga förrän jag kom ut. Egentligen behöver jag inte beskriva känslor för alla vet hur de känns.
Jag ska yoga nu och ni kan inte stoppa mig. Om ni inte yogat förr ska ni göra det mesamma, följ med redan i kväll, för det är så fint där i Nirvana. Vi höll yogapass inför klassen i veckan och så modig har jag aldrig varit i hela mitt liv. Jag var asduktig. TJARÅ!!

Under fyra dagars frånvarande har Spaceless hunnit fylla två år!
Grattis kompis.

I bilen idag fick jag lyssna på Please, Waterfall, Not afraid och halva Still my world. Jag kom också överfund med att Saturday inte nånsin funnits i min iPod och jag vet inte varför. Det ska jag fixa.
Det snurrar i mitt huvud. Det är nog kycklingröran.
Min nya kusin är pytteliten och sockersöt. Det är säkert er också.
Jag tror jag har haft den här rubriken förut. Det bryr jag mig inte om.

Hejs!

En kväll låg jag under täcket och kände mig tom.
-Varför mår jag inte bra? frågade jag.

Möter jag ett berg på trottoaren kommer jag inte uppmärksamma småstenen vid bergsfoten, utan ta reda på hur jag ska bearbeta klumpen framför mig. Att döda klippor kan ta många år, men när jag till slut kan klampa igenom dem eller spränger dem i småbitar kommer jag börja sparka på gruset igen.
Förstår ni metaforen? Det jag egentligen fokuserade på den kvällen var att gräva djupt i mina hemska livsavgörande problem. Åtminstone var det så de uppenbarade sig efter utgrävningarna.
-Jag behöver perspektiv, sa jag till mig själv efter minuter av självömkan. Jag har inte ett enda problem värt att låta tynga min dagsform, mina mänskliga kretsar, mina måltider, men det finns inte en själ som inte anser sig bära någon form av ryggsäck i alla fall. Det jag löser försvinner, men då förstår jag att det är synd om mig på andra håll. När kemiprovet är över har jag plötsligt hål i alla strumpor. Vi kanske bara kan bära x kilo problem, och inte färre än y, för det finns alltid böcker som inte står på rätt plats i bokhyllan. Vare sig de står i storleks- eller bokstavsordning.
Ibland vill jag begrava huvudet i sockervadd, när tillvaron blir för mörk. Inte bara min psykiska tillvaro, utan även när den framställs som det hemskaste av tillstånd av alla runt omkring. Hur dåligt kan man må, hur ont kan man ha, hur trött kan man bli? kan jag resonera i sådana stunder. Sedan förstår jag att det är själviskt som bara den, och inser att inte alla är på toppen av världen bara för att mina ögon lyser en dag. Samtidigt skiner pessimism sämst upp rummen, men är det vi använder för att få igång våra samtal, ibland.
X: Jag har så ont i axlarna.
Z: Jag har ont i huvudet.
W: Jag hade skitont i huvudet igår så jag mår jätteilla idag.
X: Men vem mår inte illa av den här maten?
Z: Ja den är verkligen skit. Jag åt ingen frukost heller. Vi hade bara äckligt bröd.
W: Jag hann inte för min bajsväckarklocka ringde inte.
X: Jag höll på att frysa ihjäl på bussen. Det är så j*vla kallt.
Z: Mm. Jag halkade nästan på mina klackar på vägen. Har så ont i hälsenorna.
W: Ja jag kunde inte fokusera på vägen. Har inte sovit ett piss i natt.
Z: Jag är astrött. Jag får ju ingen mat heller.

Kapprusningen - vem har det värst - är nog det mest patetiska, ointressanta, oviktiga vardagliga samtalsfenomenet vi tar upp i våra konversationer, ibland är jag lika inskränkt själv. Och egentligen kan vi inte vinna annat än sympati och ryggklappar i en sådan tävling, men argument som huvudvärk flyttar en sällan särskilt högt upp på prispallen.
Jag vet att allting inte är hyacintdanser och jag vet att vi tycker alldeles för synd om oss själva.
Innan jag somnade valde jag att låta stenarna ligga kvar på marken. De har legat där i miljoner år så de kan lika gärna ligga där några miljoner år till.

Idag var min värld en fantastisk värld, min värld är alltid fantastisk. Igår var det ont om kärleksbrev men fullt av sötsaker och röda rosor. Framför allt var Andreas på tv i fredags och om vi antar att mitt hjärta är osårbart i dagligt tillstånd, vidgades det till dubbel storlek av allt pulserande som blev resultatet av ett påskyndat blodomlopp. Jag orkar inte riktigt att han ska vara så vacker, lika lite som jag orkar hitta på nya klatchiga meningar som beskriver hans fantastiskhet. Jag vill bryta ihop i en liten hjälplös hög och gråta så mattan vittrar bara för att få ur mig alla vackra känslor som alltid stockar sig i halsgropen när Andreas fäster ögonen i kameran. Jag ger tusan i om det är jazz eller schlager, med hans brorsdotter eller Carola, för jag faller för hans ögon och drunknar i hans röst och försöker ständigt försvara min heder utan att tappa alla spärrar som finns i sinnet, de som ser till att jag inte ställer mig i korridoren och skriker Jag älskar Andreas!! 
1. Jag vet att karln är 38
2. Jag vet att han har sambo och barn
3. Jag är mest djupt djupt försjunken i den sjuka fina tröst, livsglädje, kärlek han och hans vackra vackra fantastiska underbara musik ger det liv jag har nu och har haft i tre år. Mitt fina fina liv.

Så jag ger er ett fint klipp som avslutning och jag vill att alla som inte sett det kollar på det, beundrar det, sjunker in i det, reflekterar lite över hur nångonting kan vara så vackert. SÅ FRUKTANSVÄRT VACKERT.

 

Nu ska jag sparka på lite sten och le mot himlen. Adios amigos.

 
Titta vad som landade i min brevlåda idag! Vilken tur att man har häftstift hemma.

Jag drömmer om derivata och ritar molekyler i sömnen och vet inte hur jag ska ta mig genom studieberget utan att krossa både revben och mentalitet. Jag jämför släktingarnas ögonfärger, jag går över vägen och undrar hur stor skillnaden är mellan friktionskraften på de vita strecken och direkt på asfalten, jag kan rita in mitt liv i ett koordinatsystem. Jag är hjärntvättad. Bara kolla!


Skapat för tre dagar sedan, då var jag på toppen av livet, seriöst.

Ett kort uppbrott i studierna för att dela med mig av ett nyss inträffat fenomen. Jag tog mig en rast från böcker och biologi, och promenerade runt lite i rummet och funderade på hur man skulle kunna göra om gå-låten till en cykellåt. Precis då slår jag mig ner på stolen och stoppar näsan i genetiken och läser cellCYKEL. Det är ödet. 
Det är nog inte klokt vilken fin dag det är idag. Och den är inte ens slut än! Vem vet vad som händer nästa timme.

Ni ska vara glada ni, som inte läser kemi B.
Sträckan från skolan hem till mig har vi mätt upp till 8,5 kilometer, och det tar ungefär en timme och fyrtio minuter att promenera. Tre gånger i veckan har jag trotsat bussen och traskat glad i hågen och utan invändningar, och även i dag, vilket måste ha varit den kallaste och kallaste och kallaste dagen jag upplevt den här vintern, slängde jag väskan över axeln och var hemma innan jag visste ordet av. Det är så strongt av mig. Den senaste tiden har jag i bland börjat få sällskap mer än halvvägs, och jag kan ju inte annat än charmas av min fantastiska övertalningsförmåga. Vi har komponerat en gå-sång, och den gå-sången får bara höras av folk som promenerar med oss. Den ska bli den svenska internationella gå-sången, men vi börjar med att värva promenadfans. Ingen har blivit särskilt exalterad, ännu, men det kommer alldeles säkert med tiden. Kemiboken ligger uppslagen på sida 132, och innan 19.12 ska jag ha läst tjugo sidor, har jag bestämt. Då ska jag kliva på kollektivet till yogan. Jag är så aktiv.
Innerst inne vill jag inte skriva klassiska dagboksinlägg, men det är så fruktat lätt att skena i väg och beskriva hela dagens rosor och flisor som jag upplevde dem. Det är nästan för lätt, att plocka upp och dra ut ämnen man känner till punkt och pricka, men samtidigt är det ruskigt svårt att komma ifrån eftersom vi aldrig befinner oss utanför våra egna kroppar eller kommer ifrån våra spekulationer. Ibland tycker jag det är frustrerande, blir lite arg, och skulle gärna lämna hela min massa på marken och sväva fritt i form av tankar och vingar, bara en minut eller så. I övrigt gillar jag min kropp, och det är ascoolt att ingen annan i hela världen har samma, eller en likadan. Dagens konstigaste ord är 'nere'. Smaka på det, tänk på det, säg det hundra gånger.