Spaceless

Det här med uppdatering är så knepigt. Dessutom måste inlägg bli publicerbara, och sådana tillfällen kommer bara när hjärnan går på högvarv; extas eller depression.
Hela känslofenomenet är beundransvärt och ganska knepigt det också. En timma efter jag kommit hem igår gled jag långsamt ner på sängen och tänkte att jag lika gärna kunde kräkas hela natten, eller varför inte isolera mig i en kall mörk grotta resten av livet. Två timmar senare slängde jag mig ner på samma säng och kunde inte sluta le mot taket. Jag var exalterad, för jag skulle få spela Freddi Fisk, och det hade inte jag gjort på sex år. Jag hade en så himla fin kväll igår i övrigt, och klockan åtta, efter Freddi, müsli och morgondagsplanering, var jag tandborstad och färdig, och gick till sängs och läste fin bok till jag somnade till tio. Utvilad och frukostäten var jag på morgonen inte alls peppad för framtiden, men mitt under kemiprovet tittade solen fram i fönstret och jag hade nog kunnat spränga väggarna med mina bubblande magkänslor om jag bara fått ge utlopp för Efterfest. Jag tänkte på Magnus Uggla hela provtiden. Jag fick inte sjunga förrän jag kom ut. Egentligen behöver jag inte beskriva känslor för alla vet hur de känns.
Jag ska yoga nu och ni kan inte stoppa mig. Om ni inte yogat förr ska ni göra det mesamma, följ med redan i kväll, för det är så fint där i Nirvana. Vi höll yogapass inför klassen i veckan och så modig har jag aldrig varit i hela mitt liv. Jag var asduktig. TJARÅ!!