Spaceless

Det är nog ingen större hemlighet i alla fall, att det känns alldeles fantastiskt. För idag har jag genomfört min sista skoldag läsåret 08/09, vilket innebär sommarlov, men framför allt
ALDRIG MER KEMI
ALDRIG MER IDROTT
Och jag skulle kunna flyga ett par varv runt månen för så lätt har jag blivit i magen.
I morgon är det officiell skolavslutning, men då sitter jag redan i en miljöfarlig bil med framtidsutsikter på Stöckhölm där Springsteen tänker blåsa mig av stolen en gång till. Andreas sa att han också skulle se Bruce, och det vore ju coolt att springa in i honom sådär spontant, men å andra sidan kanske han är där redan ikväll, eller gömmer sig bakom någon av de andra tusentals personer som tänker närvara, och inte gör det någonting, för Bruce ensam är inte så dåligt det heller.
Efter sommaren ska jag kasta mig in i tredje gymnasieåret och försöka att inte se så vilsen ut som jag verkligen vill vara. Jag ska fixa ett suveränt projektarbete och drömma om studentmössorna och gråta över hur nyss det var jag började förskolan. FUTURE HERE I COME

Detta kompisar, är ett rent förbannat mästerverk.



Ingenting kan stoppa mig nu!!!!

Jag har, precis som andra halvan av karlskrona, varit på festival i helgen, men min var av annan struktur i annan stad och för annan målgrupp. 
Och ingenting kan slå min jazzfestival, för jag har sett Andreas för första gången sedan 13 december, och bättre är, att jag har TRÄFFAT Andreas för första gången sedan 10 juli. Tog tåget tidigt lördag morgon, byte i Hässleholm, så därmed har jag också varit i Hässleholm i helgen, precis som alla andra. Träffade min föralltid trogne Andreaspartner Linda i Ängelholm och åt kakor, fixade biljetter, och tog buss till vandrarhem. Efter fem minuter i Ängelholm hade vi lärt oss varje gata ungefär, och det är bra mycket smidigare om man jämför med platser man kan gå vilse på hundra gånger innan man lärt sig en väg som fungerar. Tillbaka till bycentrum, rekar och väntar.
Som av en händelse, när vi vandrar omkring där på Ängelgatorna, stannar vi plötsligt upp. Vi hör Andreas, Andreasjazz, och vi följer ljudet med blickarna och fastnar på ett öppet fönster några våningar upp i en stor tegelskola.
ANDREAS GENREPAR
skriker vi ungefär.
Det tar ett tag innan vi bestämmer oss för vad vi ska ta oss till, men kommer fram till, att har vi suttit fyra timmar i tåg och buss, hostat upp mer än tusen riksdaler för en resa till jazzfestival i skånehåla, då är det hans förbannade plikt att han ägnar oss några minuter. Så vi slog oss demonstrativt ner på parkeringen framför porten, som också var öppen, och tänkte att vi skulle konfrontera honom när han repat färdigt. När han väl skulle komma ut kunde vi ju inte springa därifrån, och det var en bra fälla för både honom och oss, tyckte jag.
Han kom ut, i sällskap med Ubeda och gänget, och Marcos är nog den enda person i Andreaskretsen jag verkligen inte vill spendera en filmkväll tillsammans med, men det är inte heller poängen i historien. När Andreas så småning om kommer ut och ser oss, säger vi nånting som, Hej Andreas, och väntar på hans lite fördröjda svar. Och där sitter vi, medan han släpper sina grejer och kommer fram, vi reser oss, kramelikram och blabla jättefint och signa det och signa det och vad ska du göra sen och hur tänker du då och får vi ta kort och ja vi ses sen hejdå.
Efter detta har vi ytterligare tre timmar att spendera i Ängelholm och vi satsar på att sola på bryggor, flagga skolan, öva på vår nya jazzlåt, (jazz jazz jazz det är varmt vi äter glass...) ha pizzapicknick, för att tillslut använda den tidigare inköpta biljetten och ta plats i jazztältet. Där mötte vi Mathilda och det var trevligt, och dessutom har hon en jättenice kamera som tar bra bilder. Andreas skulle börja 22.00. och kom inrusande sisådär 23.00, och vi kan visst unna honom det, även om vi satt och funderade en hel del på vad som kan orsaka en timmes försening i en stad som Ängelholm, när hela hans band varit på plats en bra stund innan tio. Jazz är tamt men vad gör det, för vi fick ändå chansen att veva lite med kroppen, åma oss lite på bänkarna, sjunga med i låtar som vanligtvis inte ska finnas i hjärnan på folk födda efter 80-talet.
Efter spelningen fick vi tag i honom igen och det var så fint och jag skenar snart iväg och kan inte skriva så det låter ok baby. Men Linda som var helt övertygad om att hennes tidigare bilder blivit värdelösa skulle ta nya, dessutom tog vi världens finaste gruppbild och ååååååååååååh.
URSÄKTA MEN ALLT VAR SÅ VÄLBEHÖVT OCH JAG ORKAR INTE BERÄTTA ORDENTLIGT FÖR NÄSTAN INGEN FÖRSTÅR KÄNSLAN ÄNDÅ FÖR ÄVEN OM JAZZ INTE ÄR PRIORITERING NO1 VAR DET SÅ SAGOLIKT UNDERBART
ATT FÅ SE HONOM IGEN
PRATA MED HONOM IGEN
KÄNNA SIG DUM DARRIG BORTKOMMEN IGEN
Men ändå så FULLSTÄNDIG
Känna att, jag bryr mig inte ett förbannat piss om hur fånigt allt ser ut utifrån, hur naivt det låter, för här vill jag stanna förevigt och föralltid och aldrig växa upp till en realistisk vuxenvärld, då jag förstår hur Andreas själv måste se på situationen. Jag orkar inte ta distans till varken mig själv eller händelsen för jag vill och behöver gräva ner mig i fanatismen och besattheten, släppa verklighetsuppfattningen, och det är precis som vilken drog som helst, bara att detta är alldeles fullt och fantastiskt lagligt.
På kvällen tog vi nattbussen till Strövelstorp, och åt nästa morgon frukost på en solskensbänk i samma by. Förmiddagen förflöt på bryggor och gator och på tåget hem ville jag
gråta
le
kräkas
gråta
skratta
Men framförallt, kapa tåget, korsa ljushastigheten, vrida tillbaka tiden, bara tolv timmar.

Anledningen att jag skriver detta är framförallt för min egen skull, för jag vill kunna titta tillbaka och få en överblick av vad som hände den där 30 maj 09. Dessutom finns det behov av att få det ur strupen för egentligen orkar ingen lyssna på en helgredovisning ansikte mot ansikte, och om folk väljer att inte bry sig om att Isabelle precis träffat sin Gud, ungefär, kan de i alla fall läsa om de vill, skratta kanske, för jag kan inte se dem.
Det viktigaste är, att jag haft en
SNUSKIGT UNDERBAR HELG


(Mathildas bild)

PUSS