Spaceless

Världen är vit idag och det är så fint att jag inte riktigt förstår varför jag väljer att betrakta den från fönstret istället för att kasta mig in i den. Promenaden idag tog lite längre tid än vanligt, mest för att jag ibland behövde stanna för att knäppa en bild med mobilen, ducka för slaskskurarna som orsakars av lastbilarna, blunda för all snö som ville tränga sig in i ögonen, hämta andan för att orka kliva in i ännu en lavin. Gå-sången spred sig i blodet, och ibland växlade jag julsånger med Can't take my eyes off you. Det var den finaste onsdagspromenaden den här terminen. När jag väl stod på tröskeln ville jag vända tillbaka bara för att få känna vintern i ansiktet, men med blöta tår och en hög snöhatt på huvudet hängde jag av mig jackan och sög i mig te framför Micke och Molle. Jag huttrade under filten och planerade nästa snöbollskrig. Innan dagen är slut ska jag bygga en snölykta. Innan dagen är slut är det mycket annat jag ska göra också, men det är inte viktigt, för idag regnar det flingor och det kan varken stadsministern eller pappa gör någonting åt. Gud har tappat sina himmelska cornflakes och vi kan bara vänta på att de ska smälta och rinna iväg. De kommer inte smälta förrän det är dags, och det är inte dags än. Jag känner så djupt in i själen att det inte är dags än, och jag hoppas de åt en stor frukost i himlen i går kväll.