Spaceless

Ni ska vara glada ni, som inte läser kemi B.
Sträckan från skolan hem till mig har vi mätt upp till 8,5 kilometer, och det tar ungefär en timme och fyrtio minuter att promenera. Tre gånger i veckan har jag trotsat bussen och traskat glad i hågen och utan invändningar, och även i dag, vilket måste ha varit den kallaste och kallaste och kallaste dagen jag upplevt den här vintern, slängde jag väskan över axeln och var hemma innan jag visste ordet av. Det är så strongt av mig. Den senaste tiden har jag i bland börjat få sällskap mer än halvvägs, och jag kan ju inte annat än charmas av min fantastiska övertalningsförmåga. Vi har komponerat en gå-sång, och den gå-sången får bara höras av folk som promenerar med oss. Den ska bli den svenska internationella gå-sången, men vi börjar med att värva promenadfans. Ingen har blivit särskilt exalterad, ännu, men det kommer alldeles säkert med tiden. Kemiboken ligger uppslagen på sida 132, och innan 19.12 ska jag ha läst tjugo sidor, har jag bestämt. Då ska jag kliva på kollektivet till yogan. Jag är så aktiv.
Innerst inne vill jag inte skriva klassiska dagboksinlägg, men det är så fruktat lätt att skena i väg och beskriva hela dagens rosor och flisor som jag upplevde dem. Det är nästan för lätt, att plocka upp och dra ut ämnen man känner till punkt och pricka, men samtidigt är det ruskigt svårt att komma ifrån eftersom vi aldrig befinner oss utanför våra egna kroppar eller kommer ifrån våra spekulationer. Ibland tycker jag det är frustrerande, blir lite arg, och skulle gärna lämna hela min massa på marken och sväva fritt i form av tankar och vingar, bara en minut eller så. I övrigt gillar jag min kropp, och det är ascoolt att ingen annan i hela världen har samma, eller en likadan. Dagens konstigaste ord är 'nere'. Smaka på det, tänk på det, säg det hundra gånger.