Spaceless

En kväll låg jag under täcket och kände mig tom.
-Varför mår jag inte bra? frågade jag.

Möter jag ett berg på trottoaren kommer jag inte uppmärksamma småstenen vid bergsfoten, utan ta reda på hur jag ska bearbeta klumpen framför mig. Att döda klippor kan ta många år, men när jag till slut kan klampa igenom dem eller spränger dem i småbitar kommer jag börja sparka på gruset igen.
Förstår ni metaforen? Det jag egentligen fokuserade på den kvällen var att gräva djupt i mina hemska livsavgörande problem. Åtminstone var det så de uppenbarade sig efter utgrävningarna.
-Jag behöver perspektiv, sa jag till mig själv efter minuter av självömkan. Jag har inte ett enda problem värt att låta tynga min dagsform, mina mänskliga kretsar, mina måltider, men det finns inte en själ som inte anser sig bära någon form av ryggsäck i alla fall. Det jag löser försvinner, men då förstår jag att det är synd om mig på andra håll. När kemiprovet är över har jag plötsligt hål i alla strumpor. Vi kanske bara kan bära x kilo problem, och inte färre än y, för det finns alltid böcker som inte står på rätt plats i bokhyllan. Vare sig de står i storleks- eller bokstavsordning.
Ibland vill jag begrava huvudet i sockervadd, när tillvaron blir för mörk. Inte bara min psykiska tillvaro, utan även när den framställs som det hemskaste av tillstånd av alla runt omkring. Hur dåligt kan man må, hur ont kan man ha, hur trött kan man bli? kan jag resonera i sådana stunder. Sedan förstår jag att det är själviskt som bara den, och inser att inte alla är på toppen av världen bara för att mina ögon lyser en dag. Samtidigt skiner pessimism sämst upp rummen, men är det vi använder för att få igång våra samtal, ibland.
X: Jag har så ont i axlarna.
Z: Jag har ont i huvudet.
W: Jag hade skitont i huvudet igår så jag mår jätteilla idag.
X: Men vem mår inte illa av den här maten?
Z: Ja den är verkligen skit. Jag åt ingen frukost heller. Vi hade bara äckligt bröd.
W: Jag hann inte för min bajsväckarklocka ringde inte.
X: Jag höll på att frysa ihjäl på bussen. Det är så j*vla kallt.
Z: Mm. Jag halkade nästan på mina klackar på vägen. Har så ont i hälsenorna.
W: Ja jag kunde inte fokusera på vägen. Har inte sovit ett piss i natt.
Z: Jag är astrött. Jag får ju ingen mat heller.

Kapprusningen - vem har det värst - är nog det mest patetiska, ointressanta, oviktiga vardagliga samtalsfenomenet vi tar upp i våra konversationer, ibland är jag lika inskränkt själv. Och egentligen kan vi inte vinna annat än sympati och ryggklappar i en sådan tävling, men argument som huvudvärk flyttar en sällan särskilt högt upp på prispallen.
Jag vet att allting inte är hyacintdanser och jag vet att vi tycker alldeles för synd om oss själva.
Innan jag somnade valde jag att låta stenarna ligga kvar på marken. De har legat där i miljoner år så de kan lika gärna ligga där några miljoner år till.

Idag var min värld en fantastisk värld, min värld är alltid fantastisk. Igår var det ont om kärleksbrev men fullt av sötsaker och röda rosor. Framför allt var Andreas på tv i fredags och om vi antar att mitt hjärta är osårbart i dagligt tillstånd, vidgades det till dubbel storlek av allt pulserande som blev resultatet av ett påskyndat blodomlopp. Jag orkar inte riktigt att han ska vara så vacker, lika lite som jag orkar hitta på nya klatchiga meningar som beskriver hans fantastiskhet. Jag vill bryta ihop i en liten hjälplös hög och gråta så mattan vittrar bara för att få ur mig alla vackra känslor som alltid stockar sig i halsgropen när Andreas fäster ögonen i kameran. Jag ger tusan i om det är jazz eller schlager, med hans brorsdotter eller Carola, för jag faller för hans ögon och drunknar i hans röst och försöker ständigt försvara min heder utan att tappa alla spärrar som finns i sinnet, de som ser till att jag inte ställer mig i korridoren och skriker Jag älskar Andreas!! 
1. Jag vet att karln är 38
2. Jag vet att han har sambo och barn
3. Jag är mest djupt djupt försjunken i den sjuka fina tröst, livsglädje, kärlek han och hans vackra vackra fantastiska underbara musik ger det liv jag har nu och har haft i tre år. Mitt fina fina liv.

Så jag ger er ett fint klipp som avslutning och jag vill att alla som inte sett det kollar på det, beundrar det, sjunker in i det, reflekterar lite över hur nångonting kan vara så vackert. SÅ FRUKTANSVÄRT VACKERT.

 

Nu ska jag sparka på lite sten och le mot himlen. Adios amigos.