Spaceless

Matvanor är en av de viktigaste ståndpunkterna i mina vardagar, och är det en grej jag tycker är ofattbar, är det hur folk, vänner och bekanta som har all tillgång till föda i världen väljer att avstå från frukost, lunch, eller vad helst som inte passar för att smaklökarna skruvar lite på sig, eller konsistensen bara inte känns rätt. Jag kritiserar det inte, bara lite, men det är inte det viktiga. Om det inte finns acceptabelt frukostbröd i skafferiet, förstår jag inte riktigt hur man kan strunta i frukost, ta ett äpple vid tio. Situationen kan uppstå ibland, matsaknaden, jag blir lite bitter, men skulle aldrig någonsin låta brist på perfekta smakkombinationer stoppa min energitillförsel, och låter hellre den äckliga prickekorven smaka på morgonhumör, än morgonhumör finsmaka prickekorven. Tilläggas bör, att jag inte brukar äta prickekorvmackor till frukost, och om jag gör det, gör jag det inte när den är äcklig. Dessutom finns alltid smaken, eller känslan, om det finns motivation och kreativitet, ett inte för kräset sovsinne, för tio färre minuter på huvudkudden gör ingen som helst skillnad i dagsprestationerna. Motsatsen är förvånansvärd, på riktigt, för med en fin frukost i magen gör det inget om skåpsluckan inte öppnas på första försöket, eller andra.  
Skollunch däremot, är svår att peppra när det för femtioelfte gången den här månaden serveras kyklinggryta kebabgryta häxgryta höstgryta korvgryta kalopsgryta, och då försöker jag smyga in en kommentar som, vi kan väl äta på waynes, eller, kom så testar vi kinabuffén. Detta biter aldrig på någon, så jag slamrar lite med brickan för att få folk att förstå att, nu är Isabelle sur, äter kalopsen, lite ris, sväljer stoltheten och väntar på kvällsmat, för aldrig att jag hoppar över.

I går berättade vår kemilärare att vi bara har en lektion kvar, två om vi räknar med provet, och inte för att jag inte redan undermedvetet visste det, men fy fabian vilken stor klump jag fick i halsen, den vällde upp och ville nästan bryta ut genom ögonen och rinna ner för kinderna. Det finns inget ämne jag svurit så mycket åt som kemi, hatat, förbannat, trampat på, och har längtat nåt alldeles förfärligt till att få avsluta den sista kemikursen, kanske någonsin, kanske på bara ett par år.
Men
jag vill ju ha kemi.
För jag känner det nu.
Och jag är inte alls redo att inte läsa kemi.
Jag kommer aldrig få sitta i det där klassrummet igen, otåligt och tyst slå knäna i bordet, stöna inombords, få kvävda skrattanfall för att det uttråkade sinnet plötsligt minns dagens horoskop. Och kemimajjen, honom kommer jag sakna alldeles förfärligt, för absolut värsta ämnet har fått absolut bästa läraren, vilket förmodligen är en förskräcklig tur.
Det värsta är kanske, att jag aldrig någonsin reagerat såhär, mycket och starkt, av att bara avsluta ett ämne. Det handlar inte om att fly landet, bli utan middag, eller ens byta skola. Det kommande kemiprovet är det sista, och jag förstår ingenting och jag hatar varje sida lika innerligt som tidigare, men jag ska plugga stenhårt, för det ska kännas, och jag vill att det ska kännas, och det kanske inte är riktigt normalt, eller precis så normalt som allt annat, men poängen är att det inte stör mig ett dugg att jag inte kommer kunna suga det söta ur de allra sista skoldagarna innan sommaren.
Vi vet inte vad vi har förrän vi får sakna det mmm.

Ikväll har jag dikterat:

Glassbilen har inte kommit än
och jag kan ju ha missat den
men den kommer ändå nästa vecka igen

Glassbilen måste vara en av de finaste uppfinningar vi någonsin skapat.