Spaceless

Ser på Det okända ibland och ångrar det alltid bittert i efterhand. Ibland blir jag så rädd så jag fryser ovillkorligt och vet inte om det är möjligt att inte tro på spöken samtidigt som jag inte kan somna för jag tror de står vid sängkanten. Jag föreställer mig att, om jag bara vrider huvudet lite åt vänster, kommer hon ligga bredvid och titta mig i ögonen, säga Det spelar ingen roll hur mycket du skriker för jag kommer aldrig lämna dig. Le mörkt och inte flytta på sig förrän jag somnar eller solen går upp och hon bleknar bort.
Spöken är jag så mycket räddare för än någon haj i något hav eller någon nattgäst i hoglands park, och det är väl förklarligt, för inga läroböcker om evolution eller relativitetsteorier nämner ens möjligheten att onaturliga väsen kan existera. Om det dyker upp en vålnad vid fönstret mitt i natten har vi ingen riktig aning om hur vi ska försvara oss för spöket i sig kan liksom inte finnas över huvud taget. Kanske ska ha dammsugaren under huvudkudden, korsorden säger att de skrämmer dem.
Att människorna i programmet alltid påstår att "De egentligen inte är rädda för spöket utan bara vill veta vad det vill" tror jag så mycket jag vill på, men klart som tusan att ingen sover lugnt efter att de just blivit väckta av skuggor som pekar på stugor i skogen.





Om två minuter är det Robinson och jag är peppad till miljonen.
Heja Anna eller Lukas I say!