Spaceless

Det känns så fedt att sommaren är påväg till höst, och vad har jag hunnit göra, va? Det har gått för snabbt för snabbt för snabbt, fast om jag blickar tillbaka kan jag ändå få ihop en ganska fin lista på somriga händelser 2008. Nu ska jag jobba en vecka till och sedan är det totally freedom fram till fredagen den tjugoandra. Då kan jag börja få användning för min nya kalender, och får fylla den med noteringar om skola och dess hemuppgifter. Jag hade bävat för det till tusen om inte kalendern blivit så himla snajsig.



Lars Winnerbäck tog en sväng till Stumholmen i onsdags, och jag ville uppleva den där känslan bara utomhuskonserter ger. Det var en himla mysig spelning och Monica Starck stod på scenen bredvid Lasse. Som körtjej, gitarrist och -tamburinist- var hon en del av bandet som följt med Winnerbäck i sommar. En positiv överraskning som gjorde Elegi och kvällen lite vackrare. Visst känns det lite fel att se Andreas -även om det förstås inte bara är Andreas- bandmedlemmar lämna honom för stunden och engagera sig i nånting annat än honom. Men sådant är väl bara att acceptera. Jag får lätta på trycket lite, unna dem frihet och stå emot svartsjukan. Det blev ingen tid till att försöka söka upp och konfrontera henne när allt var slut. Lite för mycket människor, lite för sent. Dessutom har inte hon någon aning om min existens så jag fann inte någon riktig motivation till att försöka hitta henne och luska ut insiderfakta.

Det regnar och jag har rensat garderoben. Det är lustigt hur vädret påverkar sådär, jag börjar instinktivt vika ihop shortsen och stoppa dem allt längre in. Come on sunshine, för det känns faktiskt inte alls bra!