Spaceless

Idag har jag fått det finaste julkortet jag fått i hela mitt liv. Jag ringde syster för jag ville ha sällskap hem eftersom jag bestämt mig för att ta tag i humöret och använda fötterna i stället för busskortet. Hon sa nej för hon skulle äta, men bortsett från det sa hon att jag hade fått brev och då blev jag så nyfiken att jag ökade farten så mycket att det orsakade brännkänslor under hälarna. Det känns fortfarande, men varmast känns det kring hjärtat.

Andreas videoklipp från mobilen måste vara det bästa som hänt i hela Andreas internethistoria. Det verkar relativt simpelt för honom att spela in sina hälsningar, samtidigt som det nästan måste vara det roligaste sättet att få Andreasnyheter levererade åt sig. Båda parterna vinner alltså på det, så det känns fruktansvärt bra att det verkligen funkar, även om kvalitén har varit kass. Det senaste klippet slår allt hittils, och jag är bokstavligt talat livrädd att missa någonting om de tar bort klippen innan jag hinner se dem. På hemsidan kan man bara se det senaste men här kan man se alla han laddat upp, i alla fall hittils, och även några misslyckade försök ser det ut som. Det blir många svängar in på sidan om dagarna, och jag vet inte riktigt hur jag ska hålla mig sansad under jullovet, som ska spenderas långt långt hemifrån. Det är alldeles alldeles underbart att kunna få se honom i mer vardagliga situationer, med dagens klädsel, dagens humör, faktiskt. En annan grej jag märkte för några dagar sedan är att hemsidan återgått till johnson.com, men så kanske det har varit ett tag.


Resten kommer handla om mina invändningar mot den sämsta recension jag varit med om. Tänkte ge en förvarning, så slipper de som tycker text är en värdslig sak lägga energi på någonting som inte är givande.

I lokaltidningen i måndags fanns en recension av Christmas with. Det var det sämsta och fånigaste jag läst om Andreas, och ett event jag varit närvarande på, någonsin. I det stora hela kan jag hålla med om att Johan Glans var toppen, och att just julkänslan inte var den allra största känslan, men det myllrade ju av så många andra känslor. En av kommentarerna nedanför artikeln säger "sitt inte uppe på läktaren och tråka, utan kom ner och var med i stället", och det är precis vad jag skulle vilja skrika åt Christian. Det är inte det minsta konstigt att han hade tråkigt om han valde att spendera sin lördagskväll sittandes på en tom läktare, utan sällskap, med utsikt över glada människor som kände att umgänge är en av länkarna till trivsel.
"Jag vänder mig om och letar efter någon som kan berätta varför. Men det är tomt på sittplatsläktaren. Ett 30-tal personer sitter utspridda här och där och tittar på när eliten, de som har betalt den dyrare menybiljetten, sitter på parkett och lyssnar på konferenciern Björn Kjellman som har en lång, sövande monolog om hur det är resa runt med SAS i Sverige." För det första var Björn Kjellman inte sövande, bara inte lika storslagen som Glans. Men anledningen till att inte folk satt på läktaren var att alla läktarplatser flyttats ner till parkett, kanske för att för få biljetter var sålda. Alltså var det långt ifrån alla som betalat för mat och lyxiga platser. Om Hylse begett sig ner i folkvimlet där platserna faktiskt fanns erbjudna hade han förmodligen inte tyckt lika synd om sig själv.
"Gävlekillen drar inte på sig allra finaste smokingen och trallar ut på scen och tror han är Frank Sinatra.
Det gör Andreas Johnson. Han kör sina eviga Melodifestivaltvåor och några kvinnor dansar glatt intill ett bord där och då, men Johnson är aldrig på. Han vill inte stå där, på scen i en ödslig islada och gagga sina slitna "a little bit of löööööve"-ramsor. Han längtar till Las Vegas, inte till pissoaren bakom sektion D i Telenor arena."
Johnson var bra mycket mer på än recensentens favorit Di Leva kan jag tala om, och dessutom var han en av två som tog sig energi till att kliva några steg ner från scenen för att skaka hand med de närmaste matgästerna. Visst märker man skillnad på entusiasmen om man jämför lördagens nummer med vikingkonserten, men det är inte riktigt rättvist att ställa samma krav på en julgala i en ishall med sittande måltidsgäster, som på en liten intim scen där publiken hoppar och skriker, och den enda musik han behöver göra plats för är hans egen. Åter igen tror jag killen hade upplevt det hela på ett helt annat sätt om han inte varit så folkskygg.
"Sämst: Skicka Andreas Johnson till valfritt ökenmotell utanför Las Vegas eller åtminstone till Ladies Night 2009."
Han kan inte mena allvar, och egentligen är Christian nog en mycket olycklig pojke med nysprucken relation och fördomar till allt som inte passar in i de små låtsasvärldar han byggt upp på sin fritid då han mest kollar på tv medan andra fikar ballerinakex. Nu sitter jag och får dåligt samvete för att jag skriver nedlåtande om en snubbe som har andra åsikter än jag, och det ska jag väl inte ha creds för, men jag kom hem och flög hundra meter över marken för att kvällen varit så fantastisk, och det känns surt att medan jag stod och kände mig som lyckligaste kvinnan i universum, satt någon annan på en kall liten pall i samma lokal och klankade ner på stämningen.
En sista pik jag har åt artikeln är att Anders Glenmark och Gabriel Forss inte ens är nämnda. Att han orkar rikta så mycket ogillande åt Andreas, men inte ha motiv nog att jämföra med de andra två killarna som faktiskt inte är helt okända för svenskarna, är en svag punkt i sig tycker jag. Jag är inte särskilt imponerad av Forss, menar jag.

Jag har fått det finaste julkortet någon någonsin kommer kunna få. Det är inte alls illa. :)