Spaceless

Jag fick typ noll kommentarer för Jennie inlägget och så intressant var den resan. Eller så är folk bara måttligt avis. HÄHÄ.
Den stora datorn=den stationära som innehåller allt jag skapat och fotat sedan jag började förstå digitalkameror och Mina dokument, har börjat bli lite motsträvig ibland och vill inte riktigt koppla skärm och shit när det behövs som mest. Tanken slog mig att om den av en händelse skulle gå under har jag inte kvar alla de där Andreasbilderna, intervjuerna, artiklarna, som finns sparade i Andreasmappen. (Hur eventuell krasch skulle påverka yttervärlden kan diskuteras, men min egen värld som delvis är sparad och uppbyggd på internet skulle rasa samman, och det är det som är relevant i ämnet.) Jag satte mig lite i panik och gjorde backup -vet inte hur man uttrycker sig för jag är inte avancerad i datakunskap- på alla de Andreasbilder som känns viktiga för välmåendet. Alla fick inte plats på två skivor, och då skulle jag förstås kunna ta tre eller fyra skivor, men så många fanns inte i hemmet och med rädslan för försvinnandet i ryggkotorna ville jag få med det som bygger upp mitt mentala välstånd. Visst är det patetiskt, och kul att det är Andreas jag oroar mig för i första hand, men vad skulle man vara utan alla bilder som väcker så mycket minnen och så fina och fula känslor? I need the pics och datorn ska bevara dem, men inte för allt i världen ta dem ifrån mig. Nu är de i alla fall ganska välbevarade på skivor som ska förvaras i hyllan bredvid TRUMSTOCKEN, KLIPPBOKEN, och RAMLÖSAFLASKAN. Och några få böcker som jag läst med mina egna ögon.

Jag saknar Andreas så det gör ont överallt, och helst skulle jag vilja börja den här meningen med ett 'f*n vad jag saknar Andreas', men det gör inte jag för det är ett fult ord, och fula ord ska man inte använda i samband med fin saknad av fin karl. Så jag bryr mig inte om det. En annan grej jag inte bryr mig särskilt mycket om längre är att Andreas aldrig uppdaterar. På riktigt, det stör mig inte längre, och väljer han att flytta fokus från internet till egna intressen får det vara så, och det är bara en trygg vana att startsidan alltid ser likadan ut. Sommarens enda konsert! har stått där föralltid och det kommer stå där föralltid. Andreas har lovat förändring - det vore trevligt.
Jag har tvingats byta rumsdörr, det var nästan så det fick tas till våld alltså, så det lilla som satt på den fick plockas ner och ska snart klistras upp på den nya. Den nya är mycket fulare. Men dörrar är inte livsavgörande, och det är inte heller internet, uppdateringar, julturnéer, finnar eller tuggummin. Därför avslutar vi med ett fint hej till livet, och nu ska jag kolla House för House är en bra förebild vad gäller livsuppskattning.

(De som aldrig sett House har missat ganska mycket, men House är en olycklig karl i alla fall, och driver och klankar ner på livet en hel massa. Om någon inte förstod ironin i sista meningen alltså, parentesen is for you.) 

HEJ