Spaceless

Jag har precis färdigställt det längsta inlägg jag förhoppningsvis någonsin kommer publicera här, så om man inte vill läsa Andreaskänslor kan man ju hoppa till sista stycket.

När jag granskar min bilddagbok och backar ungefär ett och ett halvt år tillbaka, då kan jag förstå att det fanns själar som inte riktigt brydde sig om att titta längre. Det faktum att jag skäms något så förskräckligt är ingen hemlis, men jag tänker inte radera eller redigera, för även bdb representerar en del av mitt tidigare liv.
Det slår mig, att jag mer eller mindre varje dag la upp en bild på Andreas eller två, och jag tror jag drunknar i nostalgivågor för varje bild och desperat bildtext.
Jag minns hur de energiska bomberna kändes, för de har inte slutat explodera. En närmare definition skulle vara de små svarta minorna, ni vet. Plötsligt, när du minst anar det, har du klivit på dem, och där står du alldeles sönderslagen eller med brännande fötter.
Ibland är jag så arg på Andreas, för han gör reklam för MQ, han säljer sig på Ladies Night, han tabbar sig med Carola. Samtidigt kan jag inte låta bli att kontrollera hemsidan hundra gånger om dagen, skrika högt när han är i tidningen, referera till honom i dagliga konversationer. Jag kan inte sluta sucka till Sweetest temptation, vränga bröstkorgen ut och in för att tömma den på känslor, för vad Andreas än tar sig till ligger allt fokus på honom, och jag förstår ibland inte att jag inte ger mig själv en paus åt att klänga på andra ståndpunkter i livet, när jag kritiserar Andreas som mest. Men jag tror också, att när jag slänger mig på sängen och skriker att jag inte vill ha fler schlager, jazz, radiopopstämplar. Förbannar honom för att följa med DiLeva sällskap när han kan hänga backstage på hultsfred med Mick Jagger. Det är då jag älskar honom som mest, förvrängt och indirekt. Det är då jag bryr mig, känner mig sviken och utelämnad, förstår att jag behöver honom mer än någonsin.

För omkring två år sedan skrev jag min utredande uppsats om Andreas, den som fick kommentaren "den var helt fantastisk Isabelle!" Jag vågar erkänna att jag sträckte på ryggen. Jag avslutade den med "När Andreas i somras tog Karlskrona med storm, fylldes nära på varje paus med 'KARLSKRONA! KÄRLEK!' Detta visar att Andreas, som bekant, är en mycket kärleksfull man. Och det är nog anledningen till min outtröttliga förkärlek till denna underbara karl."
Jag förstår inte, att när den skrevs var det mindre än ett år sedan första gången jag beskådat Andreas på scen. Och redan då visste jag allt som gick att ta reda på genom intervjuer och internet, jag kunde årtal bättre än jag kan nu. Jag märker också att Andreas då precis släppt The collector, och i ett dagboksinlägg jag plockade med i bilagan har han bland annat skrivit "Allt som hänt runt omkring The collector och A little bit of love känns som en fantastisk bonus. Trots allt så ligger fokus och har legat de senaste 6 månaderna på nästa studio album...som kommer att bli...väldigt bra...haha"
Notera, att detta skrevs för två år sedan. Tidigare i texten har jag nämnt att den nya skivan förväntas komma ut i början av 2008, och trots att Rediscovered kom emellan, ett till melodifestivalbidrag rörde om i lugnet, så kan han inte påstå annat än att han pysslat med nästa album ETT BRA TAG NU. Om han fått förhinder, eller om planerna bara inte varit tillräckligt strukturerade kan säkert debatteras, men huvudsaken är att skivan på allvar kommer ut i butikerna någon gång. Som jag har förstått det är det början av 2010 som är målet nu, se där, det tog bara två år att förvärkliga det löftet.

Jag satt med Lost religion i lurarna på bussen och sneglde ut på trottoargruset. När Andreas dök upp på en tre meter hög, tresidig reklamskylt för Ladies night hann jag inte riktigt reflektera, tyckte det var det naturligaste som kunde hända eftersom jag redan satt och tänkte på honom. Ungefär två sekunder för sent fick jag panik och slängde mig om i sätet för att hinna få en sista glimt av Stenmarks pinsamma skäggstubb. Nu. Nu kommer jag inte kunna hålla skammen utom räckhåll för andra längre, för nu kommer hela stan inom ett par dagar vara så välinformerade om skandalen. Att jag inte packar väskorna redan i morgon, tar tåget till Gällivare eller Venedig för framtida isolering.
Andreas skäggstubb, den som visat sig i mobilkameran de senaste gångerna, är den finaste som finns. Och gud vad jag älskar när han vågar lägga in sina impulsvideor, med blå trötta ögon och mössa för imagen, när han inte monterat upp rekvisita för att ta bilder som ska kunna klä alla busskurer och skyltfönster. Han skulle kunna tapetsera en affär med bilder tagna från ett tandborstscenario, för det finns inget finare än en naturlig Andreas, som vänder ryggen åt media för att pussa på sin dotter. Det är min man det.
Ibland och ganska ofta önskar jag att Andreas09 kunde vara lite mer såhär.



Jag saknar gamla tider, och ibland saknar jag tiden jag inte var med. Bilderna ovan kommer från åren jag lekte häst på skolgården och trodde en cigarett tog livet av dig bums. Hade jag vetat om Andreas existens hade jag förmodligen inte brytt mig, utan påpekat hur ocoolt det är med örhängesprydda pojkar, helt utan egentliga åsikter.
Jag hade inte haft mycket emot att få uppleva 99-02 med precis den ålder jag besitter nu, och hade kunnat ta större distans till alla melodifestivalskandaler, för jag hade redan artiklar, bilder och minnen så det räckte. Jag drömmer ganska ofta om en comeback på Gloriousvågen, men de förhoppningarna har bleknat en aning och ganska ordentligt.

En dag när jag varken mådde bra eller dåligt la jag mig på sängen och lät Cottonfish tales fylla rummet med substans. Det var både uppenbarelse och terapi, för jag har aldrig lyssnat på skivan på det sättet, analyserat varje andetag han tar, jämfört dem med mina. Låtit den blå himlen utanför tillsammans ljudvågorna från stereon bilda sådan sockerdricka, som försatte mig i sömn när night stood still tagit avsked. Vem ryser inte av såna tillfällen? 

Andreas håller på att trilla ner från väggarna och det är ett idogt jobb att dra fram stolar för att nå upp till de högsta för att kunna trycka häftmassan på plats. Han måste ju vara representabel i mitt rum.
En av de nya kommentarerna i gästboken säger att hon irriterar sig på kritiken Andreas får av sina fans. Vilken kritik säger jag då? De få negativa inslagen har mestadels handlat om melodifestival och, nu på senare dagar, ladies night, och jag tycker det är kanon att någon vågar ge honom en hint av vad den del av fanskaran som inte är så thrilled, så att säga, tycker om nyheten. Det är inte direkt någon som mordhotat honom, sagt dagisförbjudna ord, för då hade det varit krig.

Jag tror inte jag någonsin saknat, skrikit efter och behövt Andreas lika mycket som jag gör nu, för om lite mindre än tre månader är det ett helt år sedan senaste riktiga konserten, senaste gången vi träffade honom, senast vi såg honom med svett under armarna och kläder för en sommarkarl. Ett år sedan vi drack ur ramlösaflaskorna för att få AndreasDNA i magen, ur flaskan som fortfarande står med vatten i hyllan, men högst troligt utan kolsyra nu mera. Jag sniffar lite på mynningen ibland, bara för att jag kan.
Christmas with var räddningen i nöden, men det var aldrig aldrig någonsin i närheten av knappkarlsson. Han har inte signerat min kalender, Rediscovered, nya people singeln eller Karlar med stil, för jag har inte kunnat stamma åt honom på hela 08/09 läsåret. Jag vill sjunka genom marken snart. Ibland försöker jag stirra så intensivt på mobilklippen att jag hoppas jag ska tränga igenom bilden och trilla ner på andra sidan. Jag förstår inte hur oldiesarna klarade tre års uppehåll utan att bryta ihop i en liten patetisk hög nervsammanbrott. De kanske låg i dvala, hamnade i någon slags omedveten medvetslöshet, för det är dit jag är på väg snart, om inte Andreas dyker upp utanför mitt fönster och ber mig släppa ner mina långa flätor så han kan klättra upp för väggen. För att citera Andreas själv. Such a fool I am, fool I am WITHOUT YOU. Without you. Without you.
Jag saknar honom så fruktansvärt fantastiskt fanatiskt och sjukligt att jag inte är säker på om jag har förståndet i behåll längre. Jag vill att han ska öppna åt bon jovi igen, men hellre att de bytte positioner, och jag ska stå där på wembley längst fram, skrika, skratta, gråta hjärtat ur kroppen. Dagen efter ska vi jämföra våra blåmärken på knäna. Jag ska vinna.
Jag vet inte om jag orkar älska honom såhär mycket.

I torsdags klockan 06.20 slängde jag mig på cykeln med frukost i väskan och solen till höger. Jag och en vän slog oss ner på en bänk ungefär sex kilometer längre fram och dukade upp årets första frukostpicknick mitt i morgonsolen. Utan att ha fått i oss några kalorier innan cykelturen var vi svultna som få, och jag lovar er att varken smoothien eller äggröran någonsin har smakat så fantastiskt förr. Det, grönt te och grova mackor gav en sjuhelsikes start på dagen, och det är både magiskt och underbart att suga i sig hallon vid ett blått östersjön innan klockan hunnit slå åtta, se nattfärjan på väg in i viken och hur solen bara stiger på den molnfria himlen för att skina på centrum på andra sidan andra viken. När frukosten var tuggad borstade vi tänderna och spottade tandkrämen i havet, slängde oss på sadlarna sådär vid tjugo i åtta och anlände till skolan precis lagom till första biologilektionen.
Alltså, från att ha klivit ur sängen klockan 05.10, cyklat till och från skola, haft den mest krävande skoldagen på hela veckan som innefattar alla NVämnen från åtta till fyra, nått de högre makterna på yogamattan, till att klockan elva noll noll sitta och skriva delar av ett blogginlägg utan att känna minsta behov av att krypa ner under täcket och drömma om smultronängar. Jag har inte varit trött en sekund idag, jag har inte tvivlat på varken livslusten, kärlek eller vänskap, jag har flugit omkring som en fjäril när det funnits plats för glädje. Det roligaste måste ändå vara, att komma in i skolkorridoren och ha en liten smygande eftermiddagskänsla i magen, medan alla bussresenärer hänger med morgonhuvudet och vill dö lite grann. Frukostpicknick är nog det finaste som finns.