Spaceless

Ibland har jag ingenting att säga och då vill jag gräva ner mig i gräset på trädgården och vänta tills fina eller fyndiga idéer kommer promenerande. Dels för att jag inte vill prata med någon, men mest för att folk ska slippa tro att jag alltid är borta med vinden.
För jag är inte blåst, helt ärligt.

Jag ska införa egna earth hours, fast döpa om dem till earth days så ingen stämmer mig om det finns patent. På mina earth days ska jag varken åka buss eller bil eller titta på House. Allt elektroniskt ska vara förbjudet och det inkluderar både mobiltelefon och mikrovågsugn, även om det låter näst intill ogenomförbart, och samhället tillåter inte riktigt ett primitivt liv, i alla fall inte om man vill hänga med i svängarna som alla andra.

Ibland har jag en vän eller två som inte mår så himla bra. Då ger jag mig sjutton på att om de bara fixat en termos lagom svalt strävt grönt te och slängt sig på sin cykel och trampat till de ville stanna. Satt sig ner på en sten vid strandkanten och sugit i sig sin brygd, då skulle de se på situationen ur helt andra perspektiv. Kanske gråtit, kanske hånskrattat. Det är viktigt, att det är te, för oboy är sött och kaffe svart. Men jag är övertygad, och helt bestämd på, att livet ofta inte är så hårt som det framställs av skollokaler eller tvsoffor.

-Jag är kreativ när jag gör mackor på morgnarna också. När jag väljer vad jag ska ha för pålägg.
-Vad har du för pålägg?
-Asså mackor är en sån viktig grej för mig. Så jag kör alltid två mackor varje frukost.

Från Simons P3intervju som inte nådde mina öron förrän internet gav det till mig en dag för sent.
Jag kan liksom inte sluta beundra karln. Hans blogg, skiva och småländska.
 "och jag hoppas att gud kan se mig nu"

Idag kollade jag på solnedgången i blåsten medan jag frös som aldrig förr men njöt precis lika mycket. Det var lika magiskt som värmen i lördags och för några ögonblick trodde jag det var sensommar och dags att krypa in i tältet och drömma om smultronängar. Kanske är kroppen inte tunnare om sommaren, men det är sannerligen så det känns när man springer obehindrat barfota över både barr och berg, och jag svär på att visionerna ikväll redan dragit av ett par kilon. 
Tidigare skulle jag avverka skogsstigen som alltid är räddare i nöden no 1 vad gäller sinnesstämning och fina promenader. Men om det är någonting som kan hindra mig från att sväva iväg ikväll är det att det längre inte finns en stig med fullständig perfektion, för i bortre delen spränger man och hugger, för där ska byggas hus om hundra år. Idag var första gången jag bevittnat förödelsen ur nära perspektiv, och det gör så ont överallt och i hjärtat, för de som tänker flytta in på den kommande gatan, i de uttänkta villorna, de kommer aldrig förstå vad som finns under husgrunden, vad som en gång växte där de precis monterat upp sin flatscreen. Vem som ibland var i så stort behov av en solstrimmad glänta med boklöv upp till knäna, men nu har berövats sina privilegier för att svenska befolkningen ständigt måste föröka sig och pang pang skjuta sönder den jord de en gång kom från, riva pinnarna för alla pippifåglar som, till skillnad från de nya köparna, måste bygga nya hus varje år för att kunna överleva och sprida sina gener. Jag blir ledsen både i ögat och halsen.

Skyll dig själv, du tror på kärlek säger Simon, och all världens kärlek svider när det går fel, så han skulle inte kunna ha mer rätt.