Spaceless

Jag är ingen ledsen individ egentligen men när jag hamnar i den där melankoliska sorgeklyftan ibland som de flesta gör var och varannan dag får jag en himla blogglust och vill att alla ska analysera mitt poetiska inre. För ett par veckor sedan fick jag en impuls som håller på att förändra mitt liv. Jag satt där, mitt emot mamma med min waynesfrukostlatte i händerna och diskuterade framtiden, sa nånting om att jag kanske borde ändra om i rummet lite för att jag faktiskt klagat en del på mentala andningssvårigheter när jag stänger in mig innanför väggarna. Plötsligt fick jag en fruktansvärd drivkraft och känslan av att jag snarast måste avlägsna alla påträngande detaljer som inte längre är nödvändiga för att bekräfta min identitet, för att kunna gå vidare med mitt liv. Lördagkvällen spenderade jag alltså med att praktiskt taget riva ner mina senaste fyra år från väggarna och bakom det som förra veckan mest bestod av Andreas Johnson visade det sig finnas lila och vita väggar som för tillfället är fyllda av en himla massa fettfläckar. Just nu är jag lite oviss och vet inte hur jag ska bygga upp min nya rumsrelation, men är långt ifrån färdig med att rensa bort andra oväsentligheter från lådor och hyllor och har därför tid att tänka ett tag till. Det värsta var den personliga kris jag var tvungen att genomgå innan jag kunde ta det första riktiga steget, plocka ner första bilden, för ni ska veta att det kändes fruktansvärt i både hjärta och tunntarm, samtidigt som jag visste att jag var skyldig mig själv ett uppbyte. Nu är jag tom, förlorad, vet inte vem jag är eller vilka principer jag står fast vid och funderar lite på vad jag egentligen har gjort. Var är mitt rum? tänker jag, och jag har inte ens tagit bort alla vackra tavlor och de viktigaste i posterväg, för det har jag ändå för avsikt att låta hänga kvar.
Principer har jag nästan slutat tro på i allmänhet, har brutit alldeles för många av mina egna och insett att de visserligen hade en fin baktanke men var omöjliga i praktiken. För det andra tänker jag alldeles för mycket på hur jorden en dag ändå kommer gå under och våra handlingar inte längre existerar i varken böcker eller sinnen. Men missförstå mig rätt, jag tycker om valfriheten det ger oss, ingen mer än vi kan tala om vår livsmening.

Såvida det inte finns en fader vår i himlen, och jag har faktiskt börjat läsa bibeln. Det är ett högst frivilligt projekt som jag än så länge tycker ganska bra om, tänker att det är både lärorikt och intressant, och om man försöker se det som vilken roman som helst är det inte svårt att hitta engagemang i historien, även om berättelserna skiljer sig ganska markant från vad jag läser i vanliga fall. Jag måste säga att jag förundras, av dess okänslighet och dolda brutalitet, och erkänner att min tidigare bild av bibeln som en kärleksfull historiesamling har förändrats ganska radikalt, och har fruktansvärt svårt att förstå hur man kan ha viljan att tro på dessa skrifter. Samtidigt förundras jag över vilken roll religion har spelat genom hela människans historia, hur vi egentligen hanterar vårt förnuft.
Vad är vi, va? Vad vill vi? Vad kan vi, vad ser vi, vad gör vi?
Och ibland ler jag hela vägen till skolan och ibland vill jag ringa alla förlorade kontakter och be dem komma tillbaka och låta mig leva i vår bästa tid igen. Jag är så ung, så liten, naiv, borttappad, och jag är hungrig nu, som aldrig förr, men jag ska vänta på frukost och göra det till den finaste frukosten sedan i morse för i morse var mina scones varma och knapriga på utsidan och mjuka i mitten och teet smakade äpple och fläder och bara därför har jag varit världens mest attraktiva kvinna idag. Och nu sitter jag här och vill mest drunkna i djupa blickar och varma ord från någon med livsmotiv och visioner, men är fast med en dataskärm och väntetid på andra avenyn. Egentligen hade jag tänkt ta upp hur illa jag tycker om Andreas medverkan i melodifestivalen igen, och om alla vackra julkänslor jag flyger omkring med nästan konstant, förutom då jag grämer mig i självömkan och uppdaterar bloggen. I morgon har jag hemskt biologiprov men klarar mig ändå för jag vet det och jag vill det och nu ska jag dricka rött te som ska smitta magen med varma känslor, känslor som vill tillbringa en fin natt tillsammans med mig och blommiga lakan. Puss