Spaceless

Att åka buss, det är spännande, tycker ni inte? Att kliva på kollektivtrafiken och inte ha en aning om vad som kommer hända de följande tjugo minuterna. Ibland träffar man någon man känner och försöker tala lagom högt för att överrösta motorn men inte låta folk i närliggande säten höra. Ibland är korsningarna stockade så chaffisen måste köra i rondellen i stället, och då finns det alltid en orolig karl i bakre delen som ropar lite gällt att vi åker fel väg. Han är nog rädd att han inte ska komma hem till sin fru.
Igår såg jag ut som ett hallon i ansiktet och hade en väska tyngd av genetik på axeln när jag skulle entra skjutsen hem. Hoppsan sa jag, och så hade jag trillat ner på ett tomt säte och tänkte att säkert ingen hade sett mig. Två kvinnor i trettiofem års åldern damp ner på platserna bakom mig vid en senare hållplats. Bussen var fem minuter försenad, och det var en stor spik på fel plats i deras altan. Nu skulle de behöva vänta EN HEL KVART vid deras avklivningsställe, på nästa buss som skulle ta dem hela vägen hem. Dessa j*vla bussj*vlar, sa de, och jag tänkte att de nog haft en jobbig dag, alternativt har ett väldigt bekvämt liv.
Ibland ler jag så jag visar tänderna utan anledning, och då hoppas jag att män och kvinnor 80+ ska se det och tänka 'Det där! Det är en fin ung flicka.' Samma sak är det när jag knyter skorna och promenerar hem. Jag vill att damerna med rullator ska klappa mig på hakan och bjuda hem mig på saft och kakor för att de tycker jag är så duktig och använder benen till att ta mig frammåt, precis som man gjorde förr i tiden!
På bussen om morgnarna sitter jag med min iPod och försöker låta bli att gunga i takt till musiken. Ibland kommer en jazzversion av Waterloo, och jag hoppas innerligt att det inte kan uppfattas av någon annan.
Min favoritsekvens i bussturerna är de då järnvägsbommarna börjar klinka. Chauffören bromsar hårt, slår frustrerat på ratten, och jag sjunker lite längre ner i sätet och tänker att 'Nu hinner jag lyssna på en extra låt!' Dessutom slipper jag två minuters morgonmingel i skolkorridoren. 
När man är inbiten bussåkare kan man ta sig friheten att lista busschaufförer. Man kan gå på hårfärg, trevlighetsfaktor, hastighetshållare, men mest brukar jag gå på magkänslan, vilka som gör färden extra fin bara för att de håller i ratten. Jag har två favoritbusschaufförer, och varje gång det är någon av dem som leder turen ser jag till att le lite extra stort, se extra snäll ut. Det är jättefint med bussar, vet ni. Alla bussar utom tio-över-sju-bussen.

Jag har fått mina häftstift nu. Av mor min dock, så det blir inga tillägnads inlägg här inte.