Spaceless

Hej kompisar!! :D

Mitt jullov har varit fantastiskt, men stanna på pallen för jag ska inte återberätta mer. Om det är någonting jag grämt mig över är det alla svenska nyårsfiranden som passerat utan min närvaro, men jag är nog inte rätt man att klaga. Två veckor har jag levt utan internet och mobilkonversationer, med undantag för enstaka sms och en snabb fläkt in på Andreas hemsida genom min faders laptop för att kolla att världen fortfarande var i balans. Den uppladdade videon ville inte visa mer än trettio sekunder vid det tillfället, men det räckte för att jag skulle förstå att Andreas tänkte packa väskan och flyga till Thailand och att jag därför inte skulle missa någonting viktigt. Så blev det ro i stugan igen.
Livet utan internet är toppen! Däremot var jag, för att kunna springa i kapp alla missade punkter, tvungen att sitta böjd i ryggen och med öppen mun hela dagen igår, vilket talar emot mina nyss ärligt uttalade ord. Världen är full av dubbelmoral. Om jag tar ett exempel från båten vi levde på under fem dagars tid, som glider fram i havet med hjälp av hightech motorer, som underhåller sina passagerare med storslagna musikframträdanden och isshower, värmer upp bassänger och hytter, hela tjotaballongen. Sedan placerar de ut små papperskorgar med texten 'save the waves', och menar att om vi vill rädda jorden ska vi inte slänga saker i vattnet. Det är lite absurt tycker jag, samtidigt som det faktiskt är passagerarna som betalar för att få genomföra resorna. Egentligen är det alltså inte personalens fel att naturen dör, de försöker mest tillfredställa kunderna och ändå runda av sina miljöförstöringar, vilket är positivt. Jag vet inte hur jag ska resonera.

I morgon måste jag till skolan, holy shit. Hade inte alla börjat samma tid på dygnet på måndagar hade jag inte tyckt det var lika otrevligt, tolv över sju bussen är min försök-undvika-så-mycket-du-kan-hela-tiden-och-varje-dag-buss. Ibland är det nästan bud på att promenera till skolan i stället, men med tid för uppstigning och den kyla och det mörker som skulle möta mig på vägen i bakhuvudet håller jag i hästarna och stapplar ner till busshållplatsen och placerar mig på bänken precis som alla andra och låtsas att jag inte behöver någon i hela världen. Även om det ofta har känts ytligt i amerika så tycker jag det är fantastiskt att folk pratar med varandra, helt random, utan att någon ska behöva slå sig, vara berusad, eller ha en åttaåring minus med sig för att bryta tystnaden. Jag kände att det var lätt att leva upp till jante.
En annan detalj som jag nästan klassar som min favoritgrej med usa är deras vägskyltar.

Nu är jag hungrig och tänker följa logiken till skafferiet, och förbereda sinnet för en lång skoldag och en tidig morgon, vilket kommer bli knepigt eftersom jag fortfarande kämpar mot jetlagen. Gott nytt år några dagar för sent, jag ska koka hummersoppa på burk!