Spaceless

Jag har precis cyklat hem till ett tomt hus i motvind med alldeles för högt blodsocker efter en skoldag som känts måttligt värdelös. Min fina påse som egentligen är jättesnuskig vid det här laget föll i marken två gånger och jag ville helst inte alls stanna och plocka upp den eftersom vinden mest ville bita sönder mina kinder medan jag föredrar dem varma och mjuka. I morse ville jag slänga mobilen i golvet eftersom den säkert väckte mig extra brutalt bara för att retas. Jag glömde värma frukostbrödet och håret var inte särskilt glamoröst när jag parkerade cykeln vid skolan med sönderfrusna fingrar.
Å andra sidan
Idag hade jag världens medvind på min fina gröna cykel till skolan. Jag har skrattat högt åt sjuka skämt och det var länge sedan mina frukostägg blev så perfekt kokade, lagomlösa. När jag avslutat de lätt genomförda skoltimmarna och ett både givande och trevligt ärende åt jag en himla god chokladbit eller två, och när mitt frusna ansikte fick komma in genom ytterdörren blev jag så sugen på te att det inte fanns annat att göra än fylla tekokaren med vatten. Nu sitter jag här med mitt fina gröna te som smakar hö och rök, bra rök, rökt hö, och känner mig varm och salig och mår alldeles utmärkt.

Idag har jag förstått, förstått lite extra, att livet blir vad man gör det till och att dagssituationen är mestadels psykologisk, och därför har jag bestämt mig för att alltid ha bra dagar från och med nu!


Uppdatering 20.53

Dricker samma te jag druckit hela sommaren, förstår inte hur en doft, en smak, kan bära på så många känslor, hur jag under två månader kunde uppleva så fina stunder, hur min tekopp kan innehålla så vackra minnen. Väntar på House. Tre minuter. Åh