Spaceless

I morse vaknade jag på ett inte alls speciellt trevligt vis men med en lång sovmorgon finns det mycket tid kvar åt att ändra riktning på dagen, och efter jag läst tidningen långsamt, tagit en promenad genom frosten, inpräntat religioner och givit mamma en hejdåpuss, var klockan bara halv åtta och det var dags att mäta upp havregryn till mina morgonscones, koka tevatten, skära fruktsalladen och välja vilken musik som skulle föra mig genom frukosten. Efter världens underbaraste smakupplevelser kände jag att jag hade ungefär hela livet framför mig innan jag skulle bli tvungen att konfrontera färdmedel till skolan, men när jag vid tio bad min cykel att kliva ur garaget gjorde han inte minsta motstånd, och tillsammans flög vi våra kilometer till fyrtiominuters fysiken och kom överrens om att idag skulle bli den bästa dagen på jättelänge, oavsett vad horoskopet sagt till mig tidigare. Det var precis så det kändes när jag blickade ut över vattnet vid infartsleden och var nära på att skrika ut det THE WORLD WAS ENDLESS WITH POSSIBILITIES som ljöd i öronen för att världen och alla som promenerar runt i den skulle höra att jag var på toppen av alperna.
I stora drag blev det en fin dag men det allra bästa är att fredagen inte är slut än och kvällen inte hunnit börja. Ibland försöker jag komma på nya ämnen att skriva om men förstår ofta att det jag vill dela med mig av är mina vackra morgnar och fikastunder, och jag önskar att alla kunde förstå hur det riktigt suger i magen om kvällarna när jag tänker på hur fantastiskt pannkakorna kommer smaka följande morgon. Och det gör mig inte ett dugg att jag förlorar en halvtimmes sömn, för när den första tanken som dyker upp när väckarsignalen ljuder är att jag snart ska få tugga min favoritmåltid no.1 har jag knappt tålamod att ligga kvar i sängen.
Bilden föreställer en av de mest välförtjänta fikastunderna någonsin och intogs i Ronneby på finaste caféet innan vi trampade de sista timmarna hemåt i söndags. Det var så himla gott.