Spaceless

Ikväll har jag ingenting alls att tillägga om varken liv eller väder förutom det att det fallit blöta droppar från himlen konstant hela dagen, vilket varit alldeles underbart eftersom promenaderna blir något att vara stolt över, och samvetet inte smutsigt när ett par timmar spenderas i soffan med te och en vacker film. Även böckerna har en tendens att växa i poesi när huset är tyst och världen är grå, och försök smaka på vad jag läste idag: Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag. Jag försöker hitta dem i det som är nära: nattygsbordet här intill med blyertspennorna och anteckningsboken, några få böcker. Ett glas saft. Och jag kunde önska mig en lätt sommarvind att fastna i gardinerna, minnas ljudet av små fötter, kanske äta lite fast hunger saknas, en skiva vitt bröd med jordgubbsmarmelad och några klunkar av det välsignade kaffet. Ett nytt ljus nu, för hetta och tystnad. Inte för ord.
Fjärilen i min hjärna

Ibland känner jag att jag inte får andas tillräckligt; tehyllan börjar bli för bekant i smakerna, garderoben skänker inte nog med självförtroende, inte en själ i hela världen vill följa med till Waynes och vad tusan ska jag läsa för bok när jag tagit slut på de jag sett fram emot?
Och av detta kan jag dra slutsatser, så som att jag egentligen inte har ett enda riktigt problem i hela världen utom de jag skapar med egen fantasi. Har ni funderat på att kraftekvationen, F=ma, stämmer in ganska bra även ur mentala perspektiv? Ju snabbare vi ökar takten och tyngre vi lastar livet, desto större blir den behövda kraften. Jag tror jag ska sova nu, försöka att inte skrynkla täcket för mycket när jag glider ner på kudden. God natt :)