Spaceless

Under påsklovet spenderade jag fem nätter i Italien tillsammans med en familj jag känt i ungefär arton och ett halvt år och levde med en övertygelse om att jag var obegränsad; när jag kom hem skulle jag ta över världen och trotsa alla normer, klä mig i min nyfunna blå klänning med rosor varannan dag bara för att den är bedårande. Jag drack vit choklad med kokos och åt glass med en smak som inte smakade gb eller åhus eller kemiskt framställda aromer. Jag sänkte blicken framför vackra italienare och föll i förälskelse med en sagostad som förtjänade att utnyttjas så förfärligt mycket mer, med vänner i butiker, på caféer och dansgolv. Jag har visioner och vill leva ut dem, insåg att alla imaginära begränsningar fanns kvar så fort vi kommit över Öresundsbron, och Karlskrona kommer aldrig kunna erbjuda vad det än är jag och alla andra ibland saknar så förskräckligt.
Jag är rastlös vissa dagar men det är fruktansvärt ofta, trots det bläddrar jag i högskolekatalogerna med halva hjärtat någon annan stans och tänker mig ytterligare ett eller ett halvt år här i hörnet av Sverige, där lokaltidningen skriver om den kommunala skolan under rubriken inrikesnyheter, och där endast en halv sida ägnas åt ropen från den yttre världen. Jag är rädd för förändringar och jag behöver förändringar och alla mina blodkärl och synapser är så sagolikt mänskliga, så ge mig en revolution och en stormvind och ett löfte om att slippa ta det egna stora beslutet, för innerst inne vet jag att livssituationen alltid är psykologisk och dagarna beror bara på mig.
Ikväll tittade jag på Amelie från Montmartre som jag köpt på vhs för fem kronor som ett bidrag till röda korset, och den finaste delen var när hon knäckte ytan på sin bryllépudding med skeden. Jag tänkte att i morgon ska jag inte analysera, men ta vara på, alla sekunder jag gör något av välbehag, låta dem snudda vid hjärtat så det tar åt sig av de lättflyktiga men intensiva solskensimpulserna. Jag ska lägga örat vid skummet på latten under min Waynesfrukost och lyssna på hur de små bubblorna spricker medan jag betraktar min orörda scones och föreställer mig hur den ska bearbetas av tänderna och avsmakas av tungan, sväljas i pyttesmå välsmakande portioner som kletiga degklumpar och attackeras av enzymerna i min sura magsäck. Jag ska låtsas att jag behandlar alla situationer med samma ömma varsamhet och är en livsnjutare hela vägen ut i alla mina tio fingertoppar, få folk att beundra mig och min hjärtligt rotade inställning.
Jag gillade filmen.
Jag har börjat läsa en ny bok eftersom jag läste ut den gamla som var fantastisk.
Min nya smak på världen heter kokos och det präglar allt jag gör.
Jag vill  att någon blåser mig av stolen.
Jag längtar så förfärligt till frukost.
God natt måne!