Spaceless

Sitter hos en fin vän i stan och tänker på livet och djupa metaforer medan jag väntar på att hon ska avsluta sin lunch. I min mage finns en Waynesscones som skvalpar runt i en stor smaksatt karamellatte, bearbetas som en kletig deg i en köksassistent, och jag är så känslosam och vill bryta ihop i bekännelser över skummad mjölk eller stirra in i vackra leende ögon som utsöndrar ovillkorlig och fördomsfri värme, saknar solen som jag inte sett sen, alldeles för länge sedan, men värnar om snön som fallit från himlen i ungefär en evighet. Har fastnat i en melankoli som inte tar mig någonstans men får mig att successivt tappa fattningen om verkligheten och falla in i ynklig självömkan och ett kärleksbegär från vem som helst som skulle våga ge mig en ärlig omfamning. Min fina vän och jag ska ta en promenad snart, hon har ätit färdigt nu, hon har världens fluffigaste täcken och därför vill man helst alltid somna i hennes säng efter sena kvällar, vakna upp och promenera till vadskullejaggörautandigWaynes och spendera dagen med sentimentala magkänslor. Ha en vacker dag. PUSS