Spaceless

Idag är världen fortfarande precis så vit precis den varit i en evighet, och den är mulen och iskall och strålande vacker och jag har inte avsiktligt lagt ut mig själv för backarna på alldeles för många dagar, snötäcket är oförskämt orört och förtjänar så fantastiskt mycket mer uppmärksamhet än någon i mängden lyckats skänka det de senaste gågna tidsenheterna. Idag är jag introvert och jag vinglar och jag vill gråta ibland och skratta ibland och anser definitivt att ingen i världen förtjänar en latte med krämigt skum lika mycket som jag, förutom stunderna jag förstår att helgen varit en fantastiskt bra sådan och det som karvar på magkänslan är lite förlorad sömn, samvetskval och ett par småsinta familjekonflikter. Blommorna i fönstret har fäst ögonen mot jorden och det kanske påverkar sinnesstämningen negativt, men samtidigt får jag ha överseende med deras synligt psykiska smärta, jag har aldrig tagit hand om blommor förut. De är väsentliga nu, tillsammans med utvalda tekoppar och höstfärgade bokryggar, mitt rum är vackert.
Jag ska dammsuga för att ge mina föräldrar en hint om att de skapat en dotter med goda intentioner och ett lättillgängligt samvete, visa min önskan om försoning och lite förlåtelse genom en blygsam handling i stället för verbala böner. Jag ska koka tevatten och värma mina vinterspruckna händer i dagsljuset vid köksbordet med ögonen på den olästa lördagstidningen och ett mentalt fokus någonstans ovanför molnen. Jag är sorgsen och sårbar men trädgården är så sagolikt vit och jag är så dåsig att jag inte är säker på om mina fötter har kontakt med marken. Jag tror jag tycker om det någonstans, det känns egentligen väldigt fint, åh det känns jättefint. Ha en vacker dag.