Spaceless

Jag vet inte vem jag är och jag har sagt det förut men ibland är det mer uppenbart än andra gånger, som när jag första skoldagen satt på bussen och försökte komma ihåg vilken personlighet jag brukar välja till korridoren. Ibland känns det nästan bättre att blunda för funderingar och försöka sluta analysera alternativa åsikter och i stället ovillkorligt stå fast vid de jag haft sen fyra års ålder med ett motiv om att det är vad som effektivast värmer hjärtsäcken.
Men jag vet inte hur jag skulle definiera mig om någon bad mig om en invändig resumé. Isabelle heter jag, pluggar elektromagnetism och binära tal, spenderar alla lediga minuter på Waynes så länge det finns någon som vill sitta mitt emot. Någon gång i tiden hade jag kunnat säga, Jag älskar choklad, men inte tusan köper jag choklad mer än en gång varannan månad. Detta av samma anledning som alla andra avsäger sig söta saker, sockerintag, viktmedvetande, ekonomiska prioriteringar, och visst älskar jag choklad men då avses endast den söta, söta mjuka smaken på tungan, och inte de sinneliga och kroppsliga konsekvenser överdriven konsumtion alltid har en tendens att resultera i. Om det finns någon poäng jag försöker framhäva är det nog att det är så sagolikt enkelt att förändra ytliga personlighetsdefinitioner men lite av en omöjlighet att gräva fram alla de visioner och principer jag vill tro att jag bär på nånstans där långt in i, kanske, höger hjärnhalva. Intresseklubben noterar, men jag tror att i alla fall kanske en eller två personer förstår mig.

Enligt mitt horoskop skulle jag två gånger förra veckan mött en gammal kärlek. Tänk på ditt utseende, stod det.

Under vår senaste fyrstjärniga stockholmsresa låg vi i dubbelsängen en kväll och diskuterade Anders & Putte, pojkarna på tv som sjöng om Iver och Pinsamhet. Linda hittade ett par klipp på youtube och mitt i nostalgivågen kunde jag inte låta bli att beställa skivan som landade pladask i brevlådan idag. Så förutom att ha överlevt min första lärarledda övningskörning, ritat diagram över inducerade spänningar, och blivit snöslaskduschad av polska lastbilar på min kvällspromenad, har jag sedan skolan slutade sprungit omkring i huset och vrålat tillsammans med stereon
JAG ÄR NÖJD NÖJD NÖJD
MANNEN HÄR ÄR VÄLDIGT NÖJD
eller
JAG HAR FÅTT IVEEEEEEEEEEEEEEEEEEERN
Och det känns lite fantastiskt att få höra melodier som inte fysiskt funnits närvarande sen jag slaviskt följde bolibompa, och det liksom rusar i hela kroppen när en ny låt inleds och jag upptäcker att jag inte ägnat den en tanke på säkert tolv år, men vid återupplivning märker att jag praktiskt taget kan texten utantill. Tänk vad mycket vi hunnit med va? :)))) Känsliga-bitar-party hos mig nu bums, vad sägs om det?