Spaceless

Jag har varit med om nåt fantastiskt, och däremellan har jag lyckats tappa all tidsuppfattning och gått vilse i en intensiv och kvalitativ sommardimma.

Och för varje dag och minut som passerar blir det bara mer uppenbart hur snabbt jag måste bryta med den här staden, innan jag ofrivilligt täpper igen halsen med frustrationsklumpar och tappar bort alla mina själsliga vänligt sinnade principer i en påtaglig längtan efter att hitta nya miljöer som inte skaver sönder mitt inskränkta sinne, som på grund av att det faktiskt alltid varit instängt i samma huvud och ständigt omges av samma individer och partiklar och konversationer, beteenden, bemötanden, inte fått tillräckligt med stimulans till att producera nya perspektiv att sätta i omloppsbana. Illa kvickt ska det gå, avstampen, jag ska bara våga först, väga lite, fatta några beslut, SEN HOPPAR JAG yesbox PUSS

(senare tänker jag berätta om sommardagar och en fantastisk resa)