Spaceless

Jag ligger i sängen och kan inte sova och vet mycket väl om att det inte finns något tråkigare än att läsa om människors generella sömnproblem som alla egentligen älskar att älta.

Idag var en rolig dag.

Först och främst sprang jag nästan in i Motoboy på tågstationen och det var ju festligt för den senaste perioden har jag betraktat honom lite som en av Sveriges mest attraktiva män både utseende-, sång-, musik- och personlighetsmässigt. Eftersom jag tänkte att jag ändå inte har särskilt mycket prestige att förlora tog jag mig i kragen och gick ut för att konfrontera honom efter att ha gömt mig inne på pressbyrån ett par minuter, tänkte att det måste vara ödet egentligen för hur stor är chansen att han sitter ensam på en bänk i Karlskrona precis samtidigt som mig och jag heller inte har särskilt bråttom.
-Hej är du Oskar?
-Ja, det är jag ju.
-Ehh jag gillar dig
And so on.
Självklart har jag aldrig känt mig töntigare men framför allt minns jag heller inte när jag senast blev så stolt över mig själv eftersom jag tycker att jag var förträffligt modig som självmant tog initiativ till att visa honom lite uppskattning. Han tyckte säkert om det. När jag slagit mig ner på tåget kunde jag inte sluta fnissa och drog paraleller till busrigningar i mellanstadiet.

Tåget förde mig till Skåne igen där min saftiga kompis Signepigne börjat plugga och som jag inte träffat på en evighet och inte kommer träffa på en ännu längre evighet. Med en chokladfrapino i handen fick jag en rundtur i Lund och resten av tiden fikade vi som vi brukar göra. När jag skulle hem igen gjorde det ont i hjärtat och jag har börjat tröttna på att behöva försöka kväva snyftningar den här månaden. Fin som attans var hon i alla fall när hon stog där på stationen. Precis som alla de där andra jag sagt adjö till för en tid framöver.

Nu är klockan 02.52 och jag är hungrig men vet att mat är uppiggande och det är väl inte så strategiskt att stoppa i sig energi när man desperat vridit sig i sängen och hoppats på i alla fall en halvhjärtad sömn de senaste tre timmarna. Jag är trött på att försöka sova.

I måndags utnyttjade jag mitt körkort till att svänga in på preem och köpa en take away latte, satte mig i förarsätet och accelererade upp på motorvägen, höjde stereovolymen till tinnitusgränsen, vevade ner rutan och growlade fram glorious med en hand på ratten och en om latten. Så gled jag in i Skåne (jag hänger en del i Skåne) och kände mig absolut ascoolast i världen. Nådde Kristianstad och förtärde tre glassar, en kladdkaka, en latte och en gudomlig ceasarsallad i sällskap av mormor och morfar. När jag cruzat tillbaka genom Blekinge kände jag att magen krävde åtminstone en glass till så jag och vän åkte till mcdonalds. Mission måndag completed.

Och nu blev jag lite för hungrig så jag har sprungit och fixat mig ett havreknäcke med boxholmsost och bestämt mig för att det är värt det trots allt. När jag tuggat färdigt ska jag göra ett nytt sömnförsök eftersom klockan är mycket och jag säkert är trött fast jag bara inte vet om det än. Jag hört att man inte alls ska sitta vid datorn innan man går till sängs, tough shit, men egentligen tror jag att anledningen till att jag misslyckades med första sovomgången var att jag inte kunde hjälpa att fnissa till lite så fort jag tänkte på Motoboy. Jag tänker fortfarande på Motoboy. Hihi.

God natt!